Dublin versus Lund

I två veckor har jag varit i Dublin nu, vilket är smått otroliga 10% av den planerade tiden här, om jag inte hittar ett lämpligt sommarjobb vill säga. Jag har börjat etablera mig som öbo lite mer, har till exempel köpt mobil och cykel.
Två veckor tycker jag också är fullt tillräckligt för att avgöra den tuffa matchen mellan Lund och Dublin, vad är bra och vad är dåligt?

Campus ser som sagt ut att vara ritat av Albert Speer här i Dublin. Otroligt mycket folk överallt hela tiden. Folk är väl runt tjugo men beter sig ibland som om de vore fjorton, det vill säga flaxar med armarna, skrikskrattar hysteriskt och röker (på?).
Folk är i allmänhet slackers, åtminstone killarna. Träningsoverall är standard och alla kör med fotriktiga gympaskor. Förvånande nog tycker amerikanarna att det är uppklätt på gränsen till snobbigt här. Jag förstår ingenting. Går man med stuprörsjeans sticker man ut, jag har nog aldrig varit så indie som nu, ingo be proud. Jag har svårt att bestämma mig för om den avslappnade stilen är bra eller dålig dock. Dålig är i alla fall den effekt på hyn som nånting här har. Jag vet inte om det är avgaserna, mängden guinness eller nånting i maten, men jag ser ut som stjärnhimlen i pannan. Särskilt Orions bälte är tydligt, men det är på väg att bli karlavagnen.

Föreläsningarna är annorlunda mot hemma , men det är svårt att beskriva vari skillnaderna ligger. Dels känns det som att den retoriska och pedagogiska förmågan är högre här, men undantag finns.
Biblioteket här är sjukt stort, både UB och SOL skulle med lätthet rymmas däri. Säkerheten är rigid med snurrgrindar vid ingången och elektronisk verifiering av lånekortet varje gång man går in och ut, stränga herrar i kavaj sitter i en glasbur och tittar på övervaknings- kamerorna, som antagligen täcker varje hyllmeter.
Ett obehagligt fenomen i Dublin är att man är iakttagen överallt, hela tiden. CCTV finns i vartenda gathörn, varenda pendeltågsvagn och varenda butik. Vissa känner sig kanske tryggare på grund av det, men jag blir nervös.

En lustig detalj är att man bara kan köpa månadskort till kollektivtrafiken den första varje månad. Känns genomtänkt. Det är dyrt med månadskort också, som allt annat.
En sak som jag saknar med Lund är dessutom vanliga hederliga cyklar, typ monark och Crescent från 70-talet, som håller kanonbra än idag. På Irland finns bara racercyklar eller mountainbikes, jag förstår inte vad som har hänt med alla gamla sköna cyklar. Vad cyklar gamla gubbar på? Detta måste undersökas. Jag köpte en mountainbike igår. Jag var i den lilla ruffiga butiken i den skummaste delen av Dublin redan i lördags, men då sa de att de inte hade någon begagnad cykel inne, men att jag skulle komma tillbaka om en timme. Jag gjorde så, men ingen cykel fanns. Tills på måndag skulle de dock garanterat ha fixat en, sa han. Och det hade de. En mountainbike som ser nästan ny ut för 90 eurosar. Antingen stulen eller bara skräp. Hoppas den håller i fyra månader bara.

På Dublins plussida visavi Lund måste man ju räkna frånvaron av brats, som driver folk till vansinne i Lund. Folk är extremt artiga här, men samtidigt väldigt hjärtliga. De håller upp dörrar, ursäktar sig om de råkar stöta till en, och säger please in absurdum. Vakter i dörren skojar och skrattar, istället för att blänga på en som om man vore Hagamannen som vakter i Sverige brukar göra.

Dublin som stad är mysig, den känns pålitlig på nåt sätt. Och ganska vacker faktiskt, med Dublinbukten på ena sidan och höga kullar på den andra. Det är nåt visst med havet, och med hamnstäder också kanske. Det vore skoj att ta färjan över till Liverpool, bara för att.

Och, för att parafrasera Ingo; snart kommer Europas drottning.

My Pen is Huge

Hej go vänner

Jag har noterat fler fyndiga formuleringar på bibliotekets toaletter, men my pen is huge är ändå i en klass för sig. Folk på universitet i Irland är ganska unga, jag har hört rykten om att det kryper ner till 16års-åldern. Annars trivs jag riktigt bra på campus, det är väldigt mycket folk överallt och alla envisas med högertrafik, medan vettiga människor väljer vänster sida i promenadsamband, vilket resulterar i en mängd krockar.

I helgen hade jag besök av Ken da Man. Det var riktigt trevligt. Vi gjorde nästan hela centrum på dagen, hela temple bar på kvällen och hela östkusten på söndagen. Skönt att snacka lite västgötska helt enkelt.
På fredagen bondade jag med min korridor. Alla envisades med att bjuda på sprit. Vi hamnade på nån obskyr klubb i stan efter ett gäng kreativa drinkar.
Faktum är att jag druckit guinness varje dag i en hel vecka med söndagens undantag. Jag har helt kommit över förra veckans pubfobi, och börjat känna på hur magen reagerar på kopiösa mängder stout, som ingo och falken beskrivit. I tisdags var hajpojken här. I samband med det stals en laptop och jag misstänker att städerskan misstänker mig, eller åtminstone Staffan. Hon tar fram det onda ögat varje gång när jag visar mig. Jag och Hajpojken har dock alibi, om nu bartendrarna minns oss.

Jag har noterat att här har alla lap-tops, på föreläsningar, på raster, i biblioteket, överallt.
Vilka är då värst undrar ni...
Några måste ju vara värst.
Asiaterna
Asiaterna är värst så klart.
Dom har små laptops där man fäller upp skärmen, vrider den 180 grader och fäller ner den igen och så blir det en touchscreen man kan skriva på... Som ett digitalt kollegieblock, men i övrigt en vanlig bärbar dator. Dom är otroliga, dom där asiaterna. Det visade sig inte minst idag, när vi körde karaoke i the wicked wolf, den lokala puben, Asiaterna sjöng som om jordens undergång var nästa onsdag. Och det var skoj. Jag sjöng/skrek lite också faktiskt. Ett par irländare har jag träffat, riktigt trevliga såklart, men det lär väl bli mest utbytestudenter helt enkelt.


Trots alla fester är jag rätt seriös, eller har i alla fall dom ambitionerna. Jag planerar att vara i skolan mellan tio och sex varje dag, och har kommit igång rätt okej. Men vårt campus är så fult. Det är som en blandning mellan sovjetiskt miljonprogram och sovjetisk månbas ungefär. Mycket betong och glas och konstgjorda sjöar. Men jag börjar tycka om det megalomaniska (dagny?) i det hela. Om man väljer rätt läsplats i biblan kan man få en fantastisk solnedgång halv fem varje dag.

/Boris

Högt i tak

Boris har nu förpestat Dobblin med sin närvaro i drygt ett dygn, och det är dags för en första omvärldsanalys: det är högt i tak. Jag har genom triangulering försökt beräkna takhöjden i mitt rum, men misslyckats. En god gissning är närmare sex meter. Fyra meter upp på väggen sitter en bård, och all vägg upp till bården är målat i en blek grön färg som inte riktigt matchar den bruna heltäckningsmattan. Den ödmjuka svenska synen på vattenskador har också svårt att få heltäckningsmattan att gå ihop med handfatet och kylskåpet, som jag också har i mitt rum.
Golvytan är ungefär tre gånger sex meter, och jag har räknat ut att om man skulle välta rummet på sidan skulle golvytan bli dubbelt så stor, fast bara med tre meters takhöjd då förstås... Nåväl, idag har jag betalat 17 000 kr ungefär för hyran fram till sista maj.

Rummet är i en korridor, i ett hus, i ett mindre campus, i en park, i ett överklassområde med massa små hundar och sportbilar. Det är nära till havet.
Ett bakslag för mig och mina inplanerade tête-á-tête med omvärlden är att dom på något sätt har spärrat skype på det trådlösa nätverket i byggnaden. Inga gratissamtal hem till Sverige eller den lundensiska diasporan alltså.

Just nu är korridoren ganska tom, men de grannar jag har stött på är mycket trevliga, mina farhågor om 17åringar har inte besannats, här bor mestadels masterstudenter. I min korridor bor bara killar, i korridoren ovanför bara tjejer. Vi delar badrum och kök, men dom rummer är riktigt fräscha faktiskt. Vi har städerska!
Det är en bit till det stora campuset, och jag ska försöka köpa en cykel så fort jag kan. Det är dock lätt att ta sig till centrum, med pendeltåg tar det tio minuter ungefär. Jag var inne och vandrade i centrum idag, det är en mycket tilltalande stad hittills. Dock får Boris kämpa för att inte bli överkörd varje gång han passerar gatan, eftersom han tittar åt fel håll hela tiden, bilarna kör helt enkelt på fel sida.

Jag citerar den irländska livsfilosofin från min guidebok:

In life, there are only two things to worry about—
Either you are well or you are sick.
If you are well, there is nothing to worry about,

But if you are sick, there are only two things to worry about—
Either you will get well or you will die.
If you get well, there is nothing to worry about,

But if you die, there are only two things to worry about—
Either you will go to heaven or hell.
If you go to heaven, there is nothing to worry about.

And if you go to hell, you’ll be so busy shaking hands with all your friends
You won’t have time to worry!

På ingens begäran

Det har blivit väldigt populärt i min bekantskapskrets att ha en blogg. Ingo har en. Dagny har en. Frans med flera har en. Håret Malte är en stor förebild förstås. Resedagbok och liknande är sedan länge ute har man fått lära sig. Så jag faller för det massiva trycket och skaffar mig väl en, jag också.

Hur som haver, det här är forumet för tankar och reflektioner kring min vistelse i Dublin. Det kanske blir en mycket belevad blogg om mina akademiska upptäckter på universitetet. Det kanske blir en mindre belevad blogg om whiskey och stout och effekterna av dessa drycker. Det kanske blir en blogg om alla besök av svennar som jag väntar mig.

Här är alla som i ett svagt ögonblick sagt att de ska komma och besöka mig (helt utan inbördes rangordning):

• Crollan the Croll Croll Crawler
• Fredrika
  
• K-P Sterner
• Frans Stridh
• Thommy Svahn
• Ingo
• Tessan
• David "dildo" Karlsson
• Björn m familj (aka vänsterbrorsan)
• Johan m familj (aka högerbrorsan)
• Lena m familj
• Mamma & Pappa

Det är fullt möjligt att jag har glömt någon. De två första har redan bokat biljett, men jag ropar inte hej förrän jag har kommit över ån efter vatten. Det ska bli intressant att se hur många av er som faktiskt kommer. Nu ska jag genomföra en gigantisk internetkampanj så att så många som möjligt får läsa min blogg.

/Boris