Boris har nu förpestat Dobblin med sin närvaro i drygt ett dygn, och det är dags för en första omvärldsanalys: det är högt i tak. Jag har genom triangulering försökt beräkna takhöjden i mitt rum, men misslyckats. En god gissning är närmare sex meter. Fyra meter upp på väggen sitter en bård, och all vägg upp till bården är målat i en blek grön färg som inte riktigt matchar den bruna heltäckningsmattan. Den ödmjuka svenska synen på vattenskador har också svårt att få heltäckningsmattan att gå ihop med handfatet och kylskåpet, som jag också har i mitt rum.
Golvytan är ungefär tre gånger sex meter, och jag har räknat ut att om man skulle välta rummet på sidan skulle golvytan bli dubbelt så stor, fast bara med tre meters takhöjd då förstås... Nåväl, idag har jag betalat 17 000 kr ungefär för hyran fram till sista maj.
Rummet är i en korridor, i ett hus, i ett mindre campus, i en park, i ett överklassområde med massa små hundar och sportbilar. Det är nära till havet.
Ett bakslag för mig och mina inplanerade tête-á-tête med omvärlden är att dom på något sätt har spärrat skype på det trådlösa nätverket i byggnaden. Inga gratissamtal hem till Sverige eller den lundensiska diasporan alltså.
Just nu är korridoren ganska tom, men de grannar jag har stött på är mycket trevliga, mina farhågor om 17åringar har inte besannats, här bor mestadels masterstudenter. I min korridor bor bara killar, i korridoren ovanför bara tjejer. Vi delar badrum och kök, men dom rummer är riktigt fräscha faktiskt. Vi har städerska!
Det är en bit till det stora campuset, och jag ska försöka köpa en cykel så fort jag kan. Det är dock lätt att ta sig till centrum, med pendeltåg tar det tio minuter ungefär. Jag var inne och vandrade i centrum idag, det är en mycket tilltalande stad hittills. Dock får Boris kämpa för att inte bli överkörd varje gång han passerar gatan, eftersom han tittar åt fel håll hela tiden, bilarna kör helt enkelt på fel sida.
Jag citerar den irländska livsfilosofin från min guidebok:
In life, there are only two things to worry about—
Either you are well or you are sick.
If you are well, there is nothing to worry about,
Golvytan är ungefär tre gånger sex meter, och jag har räknat ut att om man skulle välta rummet på sidan skulle golvytan bli dubbelt så stor, fast bara med tre meters takhöjd då förstås... Nåväl, idag har jag betalat 17 000 kr ungefär för hyran fram till sista maj.
Rummet är i en korridor, i ett hus, i ett mindre campus, i en park, i ett överklassområde med massa små hundar och sportbilar. Det är nära till havet.
Ett bakslag för mig och mina inplanerade tête-á-tête med omvärlden är att dom på något sätt har spärrat skype på det trådlösa nätverket i byggnaden. Inga gratissamtal hem till Sverige eller den lundensiska diasporan alltså.
Just nu är korridoren ganska tom, men de grannar jag har stött på är mycket trevliga, mina farhågor om 17åringar har inte besannats, här bor mestadels masterstudenter. I min korridor bor bara killar, i korridoren ovanför bara tjejer. Vi delar badrum och kök, men dom rummer är riktigt fräscha faktiskt. Vi har städerska!
Det är en bit till det stora campuset, och jag ska försöka köpa en cykel så fort jag kan. Det är dock lätt att ta sig till centrum, med pendeltåg tar det tio minuter ungefär. Jag var inne och vandrade i centrum idag, det är en mycket tilltalande stad hittills. Dock får Boris kämpa för att inte bli överkörd varje gång han passerar gatan, eftersom han tittar åt fel håll hela tiden, bilarna kör helt enkelt på fel sida.
Jag citerar den irländska livsfilosofin från min guidebok:
In life, there are only two things to worry about—
Either you are well or you are sick.
If you are well, there is nothing to worry about,
But if you are sick, there are only two things to worry about—
Either you will get well or you will die.
If you get well, there is nothing to worry about,
But if you die, there are only two things to worry about—
Either you will go to heaven or hell.
If you go to heaven, there is nothing to worry about.
And if you go to hell, you’ll be so busy shaking hands with all your friends
You won’t have time to worry!
7 kommentarer:
Låter fint! Men har du gått guinness än?
Ingen guinness än så länge, men jag var frestad att ljuga här, för jag lever ju inte upp till titeln på bloggen än riktigt.
För övrigt är jag en smula rädd för de irländska pubarna. Det är en institution som man inte kan klampa in i hur som helst, känns det som. Jag fruktar komplicerade samtal med väderbitna gubbar i tweed om hurling och gaelic football på bred dublindialekt. Men senast lördag ska jag komma över min fobi och svepa Guinness som vore det vatten.
Låter fint det där boris men det var ett rackarns märkligt rum. Själv sitter jag på ett universitetsbibliotek ungefär i mitten av montreal och läser gamla nek-uppsatser. Tror att ditt rum är i kaliber med annies skola ungefär. Den är brun...på alla sätt.
Ha det fint men akta dig noga för man skiter riktigt dåligt dagen efter en stadig barrunda med guinness. Kvantiteter över dussinet är inte att rekommendera - fråga toaletten på soccer scene, carnaby street. Hepp!!
Aha! Så Guinness förknippades med ölet! Jag trodde du menade att du skulle komma med i Guinness rekordbok på något vis...
Satsa på det istället, det är mitt råd!
Köp en sportbil istället för en cykel, så smälter du in bättre i omgivningarna. Hur gick pubbesöket?
Du behöver inte ens åka till Soccerscene och fråga toaletten mats, jag kan intyga. Själv minns jag våren 2003 på Prince Of Wales Road. De första söndagarna fick lägenheten utrymmas. Som tur var bodde vi nära Camden Market (det var ofta dit vi förflyttade oss när vi utrymmde lägenheten) och på denna superba marknad fann vi varsin gasmask anno 1942. Därefter kunde vi ha härliga sega bakissöndagar, ligga i sängen o dra anekdoter med glatt humör utan oro för dessa ovan nämnda bieffekter.
Skicka en kommentar