Nära-sälen-upplevelse

Hej hej

Efter en hård natt ute igårkväll på fashionabel nattklubb efter en mycket dålig tenta-prestation bestämde jag mig idag för att ta lätt och ledigt och åka på utflykt.

Målet var Howth, en udde norr om Dublin som man kan åka till med pendeltåget.
När jag kom dit var det folkfest. En liten trevlig marknad där man kunde köpa delikatesser och bakverk och ballonger och tysk korv från en tysk gubbe i en liten liten husvagn.

Jag spankulerade runt lite, köpte en bratwurst för fyra eurosar och gick sedan till kajen. Där stod en liten hund och skällde på nånting i vattnet. Nyfiken som man är gick jag fram och tittade och vad fanns där om inte en säl, en riktig bamsing till säl. Den låg (eller stod mera) i vattnet och tittade på mig med sina stora, sorgsna (/förbannade) ögon. Jag började fundera på om han ville ha min bratwurst och fick tvångstankar om att slänga i den, men jag höll emot. Snart dök en säl till upp och det blev en liten folksamling där på kajen.
En liten flicka frågar sin pappa: -daddy, why is the dog barking at the seal?
-well, you see, many million years ago, dogs started to swim in the ocean and nature made them into seals.
Han var helt gravallvarlig när han sa detta. Okej, tänkte jag, får man verkligen fabulera fritt bara för att man är pappa? Helt ute och cyklar är han ju inte, sälar är ju däggdjur och sådär men ändå, är det verkligen hundar i rakt nedstigande led?
Men sen funderade jag vidare och började uppskatta hela upplägget. Jag fick inspiration. När jag blir pappa ska jag bygga ihop en egen komplicerad och fantasieggande skapelseberättelse som jag kan förmedla till mina småttingar. Jorden skapades av honung och betong, ska jag säga, eller nåt...

Sen vandrade jag längsmed kusten. Fantastiskt fint lanskap med klippor som kastade sig ner i havet, små öar utanför och en stor regnbåge i solskenet. Vackert! Jag kommer tejpa upp foton i mitt album, denna gången lovar jag!

Här är några killar som blivit lite väl redigerade, valet i Irland kommer i veckan, på torsdag:

Tenta och borttappade nycklar

Hej

Jag ställde mina två mobiler på väckning klockan sju imorse för att ta mig till tentasalen. Eftersom alla 30 000 studenter skriver tenta mer eller mindre samtidigt var det inte vilket litet kyffe som helst som användes, utan nånting i storleksordningen av Viktoriastadion. Dessutom med en lika stor sal vägg i vägg. Jag kom väl förberedd till tentan, med flera stora mind maps i olika färger inpräntade i minnet, och dessutom tre stycken minnesramsor:
W_______ W
I _______W
R _______O
T _______W
Hi _______O
So _______O
Wo ______O
S ________O

Samt SINAS...

Så jag behöver ju knappt säga att det kändes helt okej. Det enda störningsmomentet kom från en tjej några rader bort som snöt sig konstant. Hon snöt sig kanske var femte minut och snytningen varade i tre minuter. Otroligt utdragna snytningar alltså.

Efter tentan som bara varade i två timmar åt jag lunch med några klasskompisar på campus som ligger tjugo minuter från där vi skrev tentan. När jag sedermera skulle ta bussen till Blackrock där jag bor upptäckte jag att mina nycklar var borta!

Kris...

Jag gick tillbaka till restaurangen och letade febrilt och tjatade på personalen och frågade om de hade fått in nåt eller om jag hade lämnat in den i bricksnurran och så vidare. Inget resultat.
Jag ringde en klasskompis som jag hade varit och lånat bok hos och vi gick hem till henne och letade. Inget resultat. Tillbaka till restaurangen och tjata. Därefter till Campus stora lost-and-found-avdelning. Nähäpp. Alltså måste jag ha lämnat kvar nycklarna där jag skrev tentan. Således transport dit och engagerande av en hel yrkeskår tentavakter (och tro mig, i enlighet med irländsk tradition är dom helt sanslöst många) men inte heller här något resultat. Moloken vandrar jag till pendeltåget, väntar irriterat på pendeln och till slut sätter jag mig i ett tågsäte och drar ner dragkedjan i min nu något svettiga tröja.

DÅ får jag syn på dem. Retligt hänger dom och dinglar ihopknäppta i min skjortknäppning. Där har dom hängt och dinglat hela tiden. Jag hade suttit och lekt med dem i restaurangen såklart och sen totalt glömt bort det. Jag hade ju letat i min bröstficka på skjortan ett antal gånger utan att uppfatta dem.

Så kan det gå. Fyra timmar efter tentan hemkomst med nycklar och allt.

Nu ska jag plugga inför fredags-och lördagstentan.

Ett helt nytt inlägg, färskt! Fräscht!

Hej hej allihopa
<- Min brorson när han va här å hälsa på. Det börjar dra ihop sig till tentaperiod deluxe i guinnessland. Mindre guinness och mera plugg är veckans ledord. Igår var det dock avskedsfest. Trist. Men inte tristare än att vi redan planerar var och när vi ska ha nästa avskedsfest. Antagligen blir det på lördag. Då har jag haft tre tentor och kommit halvvägs i tentadjungeln. Men jag ska inte klaga på tentor, jag vet många som har det betydligt värre. Själv har jag två mål med slutet på terminen. Att klara alla tentor och att bara behöva pynta ut pengar i tvättomaten en gång till. Det måste å andra sidan bli snart, inom ett par dagar.

Men min sista föreläsning här på Irland har jag haft nu i alla fall. Det är lite synd. Jag gillade föreläsningarna här, i alla fall en del. Det var mycket power point och väl förberedda föreläsare.
Jag har inte sagt ett ord på en enda föreläsning. Det är ingen som har frågat. Det har varit en hel del diskussioner och så där men jag har inte vågat delta. Usch. Prata på engelska inför 50 pers. Å andra sidan, såå mycket diskussioner har det inte heller varit. Inga seminarier eller nåt sånt. Så man kommer undan om man vill, å de vill man.

Sista föreläsningsdagen firades med massa band som spelade och öl som såldes i plastglas. Folk som spontangrillade på en gigantisk gräsmatta. Det var trevligt. Lite som valborg i Lund ungefär. Jag blev mer än salongsberusad.

Det fina med Dublin är att man kan få se havet varje dag. Det kan man inte i Falköping. Inte i Lund heller. Okej, det kanske inte är det mest inbjudande havet i Världen, men jag ska tamejfasen bada i det innan jag åker härifrån. Vilket blir den 3e juni. I alla fall. Jag var precis nyss nere och tog några kort vid min pendelstågsstation. Ska lägga upp lite fler i mitt album vad det lider.

Ha det fint!

Gårdagens ledare redan idag!

För er som inte vill vänta på handelsföreningarnas beslut om årets julklapp har jag redan nu ett litet tips. Gå in här och tryck på "övriga" och skynda att fynda. Den översta varan har jag redan köpt i stora kvantiteter. Ingo (som förespråkar apartheid) ska få en, och KP (som heilar) ska få en.
Mycket nöje.

/Boris

Apropå ledare och apropå Boris. Idag dog ingen mindre än Boris Jeltsin. Om han kunde bli 76 vårar så ska väl jag.

Har ni inte varit inne på bloggen på länge, läs nästa inlägg istället för det här.

Hej hej

Okey fellas

Det var ett tag sen sist. I väntan på att min tvätt ska torka, min brorsa och brorson ska komma, min öl ska drickas upp och min musik ska lyssnas igenom så ska jag plottra ner lite om vad som hänt sen sist...

Kort sagt kan man säga att även Dublin har lyckats falla in i nån sorts vardagslunk. Det är inlämningstider av essays för tillfället och de tar upp mycket av min tid. Inte så mycket spännande och exotiskt att rapportera om alltså.

Innan jag glömmer av det måste jag meddela att den där historien om flickebarnet som inte fick heta Metallica slog igenom här också. Irländarna tyckte att det var fasligt att man inte fick döpa barn till vad man ville i Sverige. Nej, det är klart.. får man inte göra abort så är man kanske mån om att man ska få döpa alla sina oäktingar till lite vad som helst.

I helgen hade jag besök av ett helt gäng hemifrån Falköping med omnejd, även om de är utspridda nuförtiden. Frans, Simon, David, Hanna och Crollan var här, och alla bodde i mitt lilla rum. Det gick väldigt bra och det var himla skoj. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Det föll sig inte sämre än att Conor, en av mina bekanta irländare (ja, jag har faktiskt såna, tre stycken) fyllde 21 och hade en stor fest i fredags i övervåningen på Doyles. Att fylla 21 verkar vara värsta grejjen här, precis som i Sverige när farmor var ung. Vi kom dock lite sent men vi dansade loss ändå.

Notering: jag märker nu att det räcker med en öl för att tycka att varje låt är riktigt riktigt bra.

På lördagen var vi ute i Malahide och slappade. Det var fint väder och vi låg på stranden och solade, och sen lite somrig gymnastik på en gigantisk gräsmatta utanför ett slott. På kvällen hundkapplöpning. Jag förlorade inte helt oväntat mest pengar, 8 € + inträde. Irländarna spelade som galningar. Allt som saknades var Billy Lansdowne.

På söndagen var vi på Croke Park (82 500 platser, dock bara 25 000 när vi var där) och tittade på Gaelic Football, en udda sport minst sagt. Frans och David sa att de kunde "göra underverk med ett sånt här lag bara man inför zonförsvar". Mycket möjligt.

Vi smörjde sedan kråset med indisk restaurangmat. Bilderna föreställer samarbetsövningar i soldis, oljemiljonären David, stilstudie Crollan, Hundvinnaren Hanna, hundar, klätterträd, lycklig Frallan.

Notering: Fred Åkerström krävfa fler än en öl.

Vår utrikesminister kan inte stava till guinness. Kolla här.

Snart landar Björn och Noa.

Falköpingsnyheter: FKIK vann sin debut i allsvenskan, snickarna i Iran är frisläppta, jag har läst halva Ronnys Sandahls bok.

Mot Belfast-skogen!

Döm om min förvåning när jag anländer till det stora biblioteket igår, för första gången på tre veckor. Det är en lördag, och det är lov. Ändå är det överfullt. Folk pluggar som djur. Jag som har lyckats haft gott samvete när jag pluggat ett par timmar sammanlagt på helgerna förut. Mon dieu! Jag var tvungen att slira lite på kvällen som belöning.
De senaste dagarna har jag annars låst in mig i blackrock-bibliotekets läsesal för att plugga. Min koncentrationsförmåga har varit lägre än KPs frisör-kostnader, och jag har mestadels surfat runt på olika bloggar, svt öppet arkiv och andra hemska uppfinningar. Jag är medveten om att det kan komma att bli en eller ett par omtentor i augusti. Men va fasen. Nån gång ska man ju ha omtentor också.


Johan och Maria var här förra helgen. Skoj. Nu ska jag komma med ett avslöjande om var min bror handlar sina kläder: Penneys, klädaffärernas svar på Lidl. Jag ville visa dem affären mest som en forsknings-expedition, men han ville tvunget köpa alla billiga kläder. Jag fick med våld slita honom från 20-kronors-tröjorna, femkronors-strumporna och så vidare. Men en jacka blev det i alla fall. Nästan en likadan som jag själv köpt där. Eller någon annanstans menar jag förstås.


Vi åt god indisk mat, drack en hel del guinness, bland annat på deras bryggeri, gick på stranden, drack irish coffee och så vidare. Jag passade även på att ta en rugby-lektion av brorsan i solskenet på trinity college. Efter att ha sett en hel del rugby på teve sen jag kom hit har min respekt gått i taket för alla rugby-spelare.


I onsdags och torsdags var jag i Belfast, bodde hos Staffan. Det var kul att se hur han har det och att festa med hans polare där uppe, men det var inte det minsta skoj att se Sverige förlora mot Nordirland. Särskilt inte som vi varit lite väl stöddiga inför matchen, och betonat att Zlatan var värd mer än hela deras landslag. Men vad hjälpte det? Se Staffan krigsmålad tillsammans med sin norska madame:


Hos Staffan blev jag bjuden på riktigt god mat, vilket gjorde kontrasten mot det brittiska köket i Belfast än större. Jag åt den mest smaklösa måltid jag någonsin smakat. Inte att den var äcklig, den smakade helt enkelt ingenting. Ingenting alls. Det var friterad potatis, friterad fisk och bleka ärtor.



Jag blev även guidad (även om guider vanligtvis hittar någorlunda) av Staffan till en del protestantiska och katolska väggmålningar. Otäck våldsglorifiering mitt bland vanliga bostadshus.



Kaffe-Latte, vad ska det vara bra för? Min blogg-kollega D låter sig fotograferas med shorts och ett latteglas i handen. Är inte det höjden av dekadens? Förr har han ju inte ens tagit mjölk i kaffet? Jag hävdar å det bestämdaste att dricka latte är som att välja hushållsost när en vällagrad präst är billigare, som att cykla fast man äger en flakmoppe, som att ta anställning som eunuck i sultanens harem.

Missa inte nakenfotot på mig och staffan och en del andra nya kort i mitt fotoalbum

roadmovie

hej hej

Jag har ägnat viss möda och stort besvär åt att tejpa upp en hel del foton, de ligger på följande adress. KP kom i onsdags. Han var jetleggad. Vi köpte ett sexpack pringles och ett 24-pack öl och snackade om livets goda. Vi kom inte fram till något.

På torsdagen gick vi på stan, tittade på skinnjackor och gick på guinness-bryggeriet. På kvällen fest på campus och klubbande i stan - orsak. På fredagen sömn på café och lugn hemmakväll med film - verkan.

I lördags var det så St Patricks Day. Vi åkte in till stan och försökte titta på parad och hitta Staffan, som kommit ner från Belfast med sitt entourage. Vi misslyckades med att titta på paraden, det var för mycket folk, men vi hittade minsann Staffan, som hade en skojig mössa på sig, se foto.

I lördags, på Paddys Day, avgjordes som glasyr på tårtan sex-nationers i rugbyn. Irland och Frankrike låg på samma poäng, men Irland hade sämre målskillnad. För att göra en lång historia kort, Frankrike vann turneringen med minsta möjliga marginal.

St Patricks Day är ganska omryktat i Dublin. Det är då alla irländare flyr staden och söker lugnet på landet, på grund av alla turister som kommer. Man kunde lätt urskilja en irländare som den som INTE hade en "kiss me- I´m Irish"-tröja på sig, eller något liknande. Alla pubar var överfulla, och kvällen blev lite av ett antiklimax.

I måndags hyrde vi bil. Jag, KP, Staffan och Johan Möse, som också kommit till den gröna ön från sitt tillhåll i Exeter. Det började med en mycket förvirrad Boris som försökte bringa reda i var saker och ting låg och hur man kom dit. Således tog vi en dyr taxi till fel biluthyrare, ingen bil väntade oss. Med buss och många frågor om vägen kom vi dock rätt till slut.

Det var faktiskt inte så svårt som jag hade trott att köra på vänster sida. Jag körde för det mesta på rätt sida om vägen. Vi åkte sakta runt på irländska landsbygden och funderade på får, stenmurar, whiskey, lidl, nakenbad och mycket annat. Det var faktiskt mycket vackert. Jag kan inte hålla mig, utan jag måste nog tejpa upp en bild här också tror jag. Enda lilla missräkningen var att vi åkte på en punktering. Johan bytte dock snabbt däck och vi var on the road igen, lyckligt ovetande om att det skulle kosta oss 40 € vid tillbakalämnandet.
Imorgon kommer Johan och Maria, dvs brorsan och svägerskan. Jag ska försöka få med dem på hundkapplöpning har jag tänkt. Får se hur det går. Jag räknar med rikedom.

En saga

En vacker dag när Boris var en sisådär femton år, och var som bäst i tagen med att odla moppemusch, kom hans föräldrar och sa: Här, lille målbrottsmats, får du pengar att spara i fonder. Boris blev naturligtvis väldigt glad över detta kapital. Men Boris var idealist, och ville inte att hans pengar skulle bidra till något dåligt, såsom knark, tobak, vapen eller pornografi (nåväl, det där sista kunde väl lille målbrottsmats möjligen tänka sig att se mellan fingrarna med). Således investerar Boris delvis i en etisk fond, såna var ju i ropet i slutet av nittiotalet.

Idag, nästan ett decennium senare, tittar den nu rejält cyniske Boris till sina fonder i en tid av ekonomiskt svårmod i det svindyra Irland. Med viss besvikelse ser Boris Ethica Miljö Sveriges placeringar: Ericsson, H&M, TeliaSonera, Nordea, Volvo, SEB, Atlascopco, AstraZeneca och Sandvik.

Nu är det kanske jag som är lite kinkig, men det är ju inte så att man får en aura av fromhet när man läser de där företagsnamnen.
Men Sandvik är väl snällt? Nja, kolla här.
AtlasCopco? Nej just det.
AstraZ då? De gör ju läkemedel, det är ju bra. Men inte riktigt ända fram enligt FN, kolla här.
Dessutom så känner jag stanken från enskilda banken. Och de omnämns i Ghana-skandalen ovan.

Och så här skulle jag kunna hålla på, om jag inte vore så förbaskat hungrig. Och varför skulle jag vilja klaga, fonden har ju gått riktigt bra.



Imorgon kommer den här mannen till mig:


oj då, jag märkar nu en detalj med den bilden som jag inte sett tidigare. Men jag tror inte att han han gör en en så kallad hitlerhälsning, men vem vet? Är KP nazist? En cliffhanger till nästa blogg.

Håltimma deluxe

Galway var fint. Jag såg på rugbyn på en otroligt stor sportpub med flera hundra skrikande människor.
På söndagen besökte vi några öar i Galwaybukten, med tusenåriga fornlämningar och mycket speciellt landskap. Ön vi besökte hade 800 invånare och 6 stycken pubar. Men även en mataffär som sålde tidskrifter. Där gjorde jag veckans upptäckt. Tidningen "Cosmetic Surgery". Vilka operationer har kändisarna gått igenom? Vilka operationer bör du gå igenom? Hur fylliga läppar bör man operera fram?, etc... Givetvis illustrerad med massiva reportage.

Sen dess har Olga varit här. Det var mysigt. Hon hade med sig lite svenska grejer, till exempel snus, saltlakrits och sill. Agnes (lundastudent) anordnade i lördags sverigefest (lugn falken, jag är inte sverigedemokrat än), med bl a köttbullar och semlor som populära ingridienser. Jag hade som personligt uppdrag att försöka få så många icke-svenskar som möjligt att testa snus. Det var var skoj att se folk förundras över denna produkt. Det hela tog sig dock en lite olycklig vändning, eftersom jag blev akut illamående av min andra prilla. Som svensk viking var jag nog den som tålde snuset klart sämst.

Jag tröstar mig med att våren har kommit till Dublin. Blommor här, blommor där och knoppar som brister. Det doftar grill och klippt gräs.

Vad passar då bättre än ett märkligt och långt lov? Jodå, imorgon är min sista vardag på nästan en månad. tre veckors ledighet har utlovats. Jag hade i början på terminen satt upp det då fullt realistiska målet att jag skulle vara väl i fas pluggmässigt vid den här tidpunkten, så att jag skulle kunna slappa på lovet. Men hur gick det? Nåväl, jag behöver inte sitta sysslolös i alla fall. Fyra små essays ska lämnas in i april, och jag ska arbeta med dem. Men K-P kommer hit på onsdag för en veckas rekreation, och då ska jag vara helledig. Samma sak när brorsan kommer. En liten utflykt till Belfast och hajpojken ska också hinnas med.

Några foton från västkusten:

Bacchi-Boris

Gott folk!

För det mesta (?) går Boris omkring på gatorna som en vanlig man, men då och då (alldeles för ofta) byter Boris skepnad och omvandlas till Bacchi-Boris. Det hände till exempel igår och i förrgår. I förrgår var lite speciellt. Vi hamnade, efter att ha bevittnat Barças tragiska förlust, på ett dansgolv i källaren på en pub. Inget unikt med det. Det lite speciella var att DJen, alltså the DJ. Diijäjjen, diskjoeckyn, skivprataren, skivkusken, plattvändaren, var minst 65 år. Han kan nog ha varit över 70 vårar också. Men han spelade inte hamba för det. Faktum är att han spelade rätt hyfsad musik, lite reaggaeton, lite brittpop, rent av lite arctic monkeys om jag inte minns helt fel.

Imorgon smäller det. Då är det dags för den viktiga, omsusade och historiska matchen i six-nations rugby-turnering, Irland-England på Croke Park här i Dublin. Jag har ingen koll på rugby, men tidningarna är fulla med inför-reportage. Måste bjuda på det här citatet från stjärnan O'Callaghan: Rugby is about milling someone or being milled.
Irländaren i gemen (och i Yemen) är aldrig så medvetna om det förtyck som nationen fått genomlida från engelsmännen, som när det vankas idrottsbatalj. Och särskilt inte som de för en gångs skull har chans att slå dem.
Optimismen blandas med en föväntansfull blodsmak. Man satsar sina pengar på att det ska sluta 19-16, för att påminna sig själv om det blodiga påskupproret mot England 1916. Man upprörs över att God Save the Queen ska spelas på nationalarenan för första gången i historien. Man skapar så mycket oro kring matchen, att den kungliga familjen, som hade tänkt att åka över till republiken för att se bataljen från någon vipläktare, tillråds att stanna hemma i Buckingham. Prinsarna sägs ha vidhållit sin önskan att komma längst, men inte ens de vågar nu längre, utan blir kvar i kungariket.
Idiotiskt nog spelas matchen klockan halv sex på en lördageftermiddag. Folk kommer vara berusade och det kommer bli slagsmål. Enligt någon jag pratade om kommer det att handla om "kravaller".
Som en feg hund med svansen mellan benen kommer jag imorgon att överge Dublin. Det är faktiskt synd, jag hade sett fram emot uppståndelsen. Men det passar sällsynt bra att åka på en liten helgtripp, så jag kommer se matchen på någon pub i Galway istället. Men det blir nog en trevlig utflykt. Bland annat ligger Cliffs of Moher (se bild) i närheten.

Jag har nyss skickat ett mejl till UCD Boxing Club om att jag vill gå med. Boris kan bli den nye Rocky. Men vi får se om de svarar, det är inte alla klubbar som är aktiva. Men jag borde ändå ladda med att springa längs med hamnen med en hood-tröja på mig och eye of the tiger i lurarna.


Nästa vecka kommer:




Jag lovar dyrt och heligt att inte varje blogginlägg ska innehålla bilder på Olga :)

Filmfestival och hiking

Gott folk!

Irlands huvudstad är just nu även filmens huvudstad. En ganska så stor filmfestival sätter guldkant på tillvaron den här helgen och fram till nästa söndag. Igår såg jag Days of Glory, en algerisk/fransk film som belönats med oscarsnominering. Den var väldigt bra. Verkligen en film som jag rekommenderar till alla och envar. Därför ska jag inte avslöja handlingen och jag är heller ingen filmrecensent. Däremot var det min första filmfestival någonsin vilket innebar lite variation mot när man annars är på bio.
1) Folk är knäpptysta.
2) Folk applåderar när filmen är slut.
3) Folk stannar kvar och tittar på eftertexterna. Avvikande beteende mot denna nördiga norm bestraffas med onda ögonkast. Självklart vill alla veta vem som är payroll accountant, electrical rigger, stand-ins, second second assistant director [sic!] och så vidare och så vidare i en mindre evighet. Annars är man ju ingen riktig cineast.
I övrigt gjorde jag mitt bästa för att se ut som en riktig filmnörd, jag hade både basker/gubbkeps samt kavaj på mig. Biografen var troligen den bästa jag varit på någon gång, otroligt stor böjd duk och väldigt brant salong.



Idag har jag varit ute och rört på mig lite, med UCD hiking society, vi åkte ner till Wicklow mountains, ca en timme söder om Dublin. Här fanns också nördar. Många färska euro-lakan har gått åt till att finansiera den utrustningen. Jag fnyste lite åt dom när dom snörade på sig sina exklusiva vandringskängor och tänkte att mina jympaskor har minsann dugt fint på inkaleden, det vore väl fanken om dom inte skulle klara av lite irländska kullar också?!
Och de första timmarna gick väldigt bra, det var torrt, soligt, varmt, vindstilla och fantastiska vyer. Jag blev förvånad över att det fanns sådan natur, vildhet och storslagna berg så nära Dublin. Sen kom vi upp i molnen och in i nåt sorts träsk och det var blött, blåsigt, vått, kallt, fuktigt, molnigt och jävligt. Mina fötter var som isbitar. Jag hade kunnat döda för ett par trekker deluxe 3000 all-resisting super boots. Efter fem timmar var vi framme vid puben. Naturligtvis är det inte aktuellt för riktiga hikers att sitta inne i den mysiga varma puben, och dricka ett par pints. å nej. Vi ska såklart sitta ute på en skitful, kall och blåsig veranda och dricka ett par pints. Mina fötter var som, ja just det.

Jag var inne på toa på puben och hade just uträttat mitt ärende vid pissoaren och går följdaktligen och tvättar händerna. En gubbe, min granne vid pissoaren, kommer fram och väser: what the fuck d'you wash your hands for? what d'you do back there, wanked? varpå han går ut. Jag har noterat att nästan ingen, varken gammal eller ung, tvättar händerna vid såna tillfällen. Välkommen till Irland, gott folk!

Jag fascineras annars av de fantastiska pubnamnen man har här. Några som ploppar fram ur minnet just nu: the Wicked Wolf, the Hairy Lemon, the Bleeding Horse, the Wishing Well.

Mörker, Prestuplenije i nakzanije

Idag har den lilla kuben som jag kallar mitt rum straffat mig för att jag varit otrogen mot den. Jag börjar med straffet, och återkommer till brottet. Kuben har försatt mig i ett halvblint tillstånd. Lampan i taket har slocknat. Det är mörkt. Jättemörkt. Becksvart nästan. Sänglampan försöker, men förmår inte lysa upp så värst mycket. Det är ju egentligen bara att byta glödlampa. Till och med Boris borde klara av en så enkel sak.
Men jag har fysikens lagar emot mig. Lampan hänger i en sladd som är cirka en meter lång. Det innebär att lampan sitter väldigt många meter upp i luften, minst fyra. Det blir en del luft ner till Boris det.
Hoppas BBC gör en grej på det här...

Nu till brottet. Boris flickvän Olga har varit och hälsat på. Det innebar indisk restaurang, födelsedagsfest (inte min, Kate's), italiensk restaurang, strosande i småbåtshamnen, foton på oss själva, fågelkvitter och a-dur. Men framförallt en present till mig, nämligen en natt på ett hotell. Här tror jag att skon klämmer för min lilla kub. Det var det dock värt. Lyx.

Irländare behöver inte så mycket för att få en ursäkt att bli galet berusade. I morgon på alla hjärtans dag (eller som Crollan vill ha det till, landslagsläkare Anders Valentins dag), kommer den ena av de tre studentpubarna på campus att ha öppet två timmar längre. En irländsk bekant (kors i taket) berättade för mig att detta endast hände tre gånger förra året. Alla tre gångerna blev det kaos, sjuklig trängsel (tänk indiska tåg eller derbyt Tomtens IF-Valtorp), folk som krälar på golvet och spyor. Allt detta för ett par timmars skull. Om tid är pengar på andra ställen är det mest en promillehalt här tror jag.

Phantom 105.2. The reason you have a radio. På denna förträffliga station fick jag först höra talas om att en sverige-festival är under uppsegling. The Absolut Swedish Festival. Verkar vara nåt skumt samarbete mellan Vin&Sprit och exportrådet. Det är då som den svenska fronten i konst, film och musik ska lansereras. Svensk musik är rätt uppskattad verkar det som. Svensk indie. Swindie. Moneybrother kommer i alla fall. Jag ska stå längst fram och kräva att han sjunger sina svenska låtar.

Two cups (dvs en kopp och en cup)

Varför ska de envisas med att använda sina märkliga kufiska små mått? Vad gör dem så speciella? Om ändå inte meterstandarden placerats i Frankrike, utan i ett land som engelsmännen hade lite lättare för, då kanske jag hade sluppit att fundera på vilken kopp det egentligen är som gäller. Till och med de enklaste saker, som att laga havregrynsgröt om morgonen, blir ju svårt. Är det inte precis sånt här som EU är till för? Jag hoppas att någon ny konstitution gör slut på alla egenheter som råder här på öarna. Folk får börja köra på höger sida och använda decilitermått, annars är ju integration över gränserna totalt omöjlig. Snacka om handelshinder.

Annars är det mycket fokus på rugby här just nu. Sexnationernas är i full gång, och Irland lyckades med lite tur besegra Wales i första omgången. På söndag väntar Frankrike på Croke Park, en historisk match, eftersom rugby aldrig har spelats där förut. Rugby är ju nämligen en sport som uppfanns av engelsmännen, och en sådan sportimperialism tillåts inte på Irlands största arena, 82500 åskådare. Inte heller fotbollen har haft tillträde dit har jag för mig. Men nu är det alltså dags för rugbyn i alla fall. Om några veckor kommer matchen alla väntat på, men jag ska berätta mer om den matchen en annan gång.

Otroligt nog har det varit strålande solsken i nästan en vecka i sträck.

Tung kriminalitet

Jag var i Cork i helgen med diverse nationaliteter. Under tiden smiddes mörka planer mot mig som person och mot min egendom. Dublins organiserade brottslighet slog till, och demolerade min cykel. Något av brottssyndikaten skickade ut en frivillig och sparkade sönder fordonet, som varit i släktens ägo i fem dagar. Eller så var det ett ögonblicksverk av en full yngling.
Hur som helst är min dag numera en och en halv timme kortare, som återigen måste användas för att vandra fram och tillbaka till campus.
Jag har fått tips om var man kan hitta de billigaste cyklarna. Går man och drar i kvarteren i centrum om nätterna finns det folk som säljer nyss stulna hojar. Med tanke på vad som hände med min egen cykel är etiken och moralen inte på topp just nu, och en enkel biljett till centrum kan bli aktuellt.

Jag har annars noterat att det är lätt att skaffa kompisar som utbytesstudent. Träffar man en svensk så är man naturligtvis kompisar, det är det inget som helst snack om. Satt man bredvid nån under introduktionen, då är man kompisar för resten av terminen. Har man käkat lunch med nån kan den personen gå i döden för en och bjuder man nån på guinness så är man best man.

Vidare har jag märkt (troligen utan att vara den första) att allt utom det man själv ska plugga är otroligt intressant. Gick förbi en tjock lunta om vitamin D idag i biblioteket, som naturligtvis väckte mycket större intresse än det om Sovjetunionens sönderfall som jag egentligen skulle läsa. Andra gånger har jag ägnat tid åt groddjuren, andra gånger om emigration till USA.

Mitt mål med bloggandet är att jag ska komma upp i Bildt-klass vad gäller blogg-frekvens, tre, fyra gånger per dag. Dock ska jag helst behålla längden på posterna, så att jag effektivt tröttar ut alla läsare.

Det finns palmer lite överallt här, det tycker jag är himla exotiskt. Trelleborg kan slänga sig i väggen, här växer de ute året runt.

I Cork var det tryck på nattlivet. Pubar hit och klubbar dit. Dock var inte jag välkommen till klubbarna. Varför inte? Jag hade Converse-skor på mig. Det är klart, det duger ju inte. Jag hade lämnat mina shiny shoes hemma. Det gjorde dock ingenting, vi föredrar mysiga pubar med bra musik och med spontana dansgolv, framför snobbiga nattklubbar med svindyra barpriser. Så dom kan klara sig utan oss, jag är inte bitter. Jag misstänker dock att det är någon sorts avancerad hämnd för vikingarnas härjningar i trakten. Men, vi ska komma ihåg vilka det var som grundade Irlands fantastiska ekonomiska under. Det var ju vikingarnas mindre restriktiva syn på våldtäkt som gjort Irland till vad det är. Irlands fattigdom de senaste 500 åren har vi dock inget att göra med. Så ligger det till.

Dublin versus Lund

I två veckor har jag varit i Dublin nu, vilket är smått otroliga 10% av den planerade tiden här, om jag inte hittar ett lämpligt sommarjobb vill säga. Jag har börjat etablera mig som öbo lite mer, har till exempel köpt mobil och cykel.
Två veckor tycker jag också är fullt tillräckligt för att avgöra den tuffa matchen mellan Lund och Dublin, vad är bra och vad är dåligt?

Campus ser som sagt ut att vara ritat av Albert Speer här i Dublin. Otroligt mycket folk överallt hela tiden. Folk är väl runt tjugo men beter sig ibland som om de vore fjorton, det vill säga flaxar med armarna, skrikskrattar hysteriskt och röker (på?).
Folk är i allmänhet slackers, åtminstone killarna. Träningsoverall är standard och alla kör med fotriktiga gympaskor. Förvånande nog tycker amerikanarna att det är uppklätt på gränsen till snobbigt här. Jag förstår ingenting. Går man med stuprörsjeans sticker man ut, jag har nog aldrig varit så indie som nu, ingo be proud. Jag har svårt att bestämma mig för om den avslappnade stilen är bra eller dålig dock. Dålig är i alla fall den effekt på hyn som nånting här har. Jag vet inte om det är avgaserna, mängden guinness eller nånting i maten, men jag ser ut som stjärnhimlen i pannan. Särskilt Orions bälte är tydligt, men det är på väg att bli karlavagnen.

Föreläsningarna är annorlunda mot hemma , men det är svårt att beskriva vari skillnaderna ligger. Dels känns det som att den retoriska och pedagogiska förmågan är högre här, men undantag finns.
Biblioteket här är sjukt stort, både UB och SOL skulle med lätthet rymmas däri. Säkerheten är rigid med snurrgrindar vid ingången och elektronisk verifiering av lånekortet varje gång man går in och ut, stränga herrar i kavaj sitter i en glasbur och tittar på övervaknings- kamerorna, som antagligen täcker varje hyllmeter.
Ett obehagligt fenomen i Dublin är att man är iakttagen överallt, hela tiden. CCTV finns i vartenda gathörn, varenda pendeltågsvagn och varenda butik. Vissa känner sig kanske tryggare på grund av det, men jag blir nervös.

En lustig detalj är att man bara kan köpa månadskort till kollektivtrafiken den första varje månad. Känns genomtänkt. Det är dyrt med månadskort också, som allt annat.
En sak som jag saknar med Lund är dessutom vanliga hederliga cyklar, typ monark och Crescent från 70-talet, som håller kanonbra än idag. På Irland finns bara racercyklar eller mountainbikes, jag förstår inte vad som har hänt med alla gamla sköna cyklar. Vad cyklar gamla gubbar på? Detta måste undersökas. Jag köpte en mountainbike igår. Jag var i den lilla ruffiga butiken i den skummaste delen av Dublin redan i lördags, men då sa de att de inte hade någon begagnad cykel inne, men att jag skulle komma tillbaka om en timme. Jag gjorde så, men ingen cykel fanns. Tills på måndag skulle de dock garanterat ha fixat en, sa han. Och det hade de. En mountainbike som ser nästan ny ut för 90 eurosar. Antingen stulen eller bara skräp. Hoppas den håller i fyra månader bara.

På Dublins plussida visavi Lund måste man ju räkna frånvaron av brats, som driver folk till vansinne i Lund. Folk är extremt artiga här, men samtidigt väldigt hjärtliga. De håller upp dörrar, ursäktar sig om de råkar stöta till en, och säger please in absurdum. Vakter i dörren skojar och skrattar, istället för att blänga på en som om man vore Hagamannen som vakter i Sverige brukar göra.

Dublin som stad är mysig, den känns pålitlig på nåt sätt. Och ganska vacker faktiskt, med Dublinbukten på ena sidan och höga kullar på den andra. Det är nåt visst med havet, och med hamnstäder också kanske. Det vore skoj att ta färjan över till Liverpool, bara för att.

Och, för att parafrasera Ingo; snart kommer Europas drottning.

My Pen is Huge

Hej go vänner

Jag har noterat fler fyndiga formuleringar på bibliotekets toaletter, men my pen is huge är ändå i en klass för sig. Folk på universitet i Irland är ganska unga, jag har hört rykten om att det kryper ner till 16års-åldern. Annars trivs jag riktigt bra på campus, det är väldigt mycket folk överallt och alla envisas med högertrafik, medan vettiga människor väljer vänster sida i promenadsamband, vilket resulterar i en mängd krockar.

I helgen hade jag besök av Ken da Man. Det var riktigt trevligt. Vi gjorde nästan hela centrum på dagen, hela temple bar på kvällen och hela östkusten på söndagen. Skönt att snacka lite västgötska helt enkelt.
På fredagen bondade jag med min korridor. Alla envisades med att bjuda på sprit. Vi hamnade på nån obskyr klubb i stan efter ett gäng kreativa drinkar.
Faktum är att jag druckit guinness varje dag i en hel vecka med söndagens undantag. Jag har helt kommit över förra veckans pubfobi, och börjat känna på hur magen reagerar på kopiösa mängder stout, som ingo och falken beskrivit. I tisdags var hajpojken här. I samband med det stals en laptop och jag misstänker att städerskan misstänker mig, eller åtminstone Staffan. Hon tar fram det onda ögat varje gång när jag visar mig. Jag och Hajpojken har dock alibi, om nu bartendrarna minns oss.

Jag har noterat att här har alla lap-tops, på föreläsningar, på raster, i biblioteket, överallt.
Vilka är då värst undrar ni...
Några måste ju vara värst.
Asiaterna
Asiaterna är värst så klart.
Dom har små laptops där man fäller upp skärmen, vrider den 180 grader och fäller ner den igen och så blir det en touchscreen man kan skriva på... Som ett digitalt kollegieblock, men i övrigt en vanlig bärbar dator. Dom är otroliga, dom där asiaterna. Det visade sig inte minst idag, när vi körde karaoke i the wicked wolf, den lokala puben, Asiaterna sjöng som om jordens undergång var nästa onsdag. Och det var skoj. Jag sjöng/skrek lite också faktiskt. Ett par irländare har jag träffat, riktigt trevliga såklart, men det lär väl bli mest utbytestudenter helt enkelt.


Trots alla fester är jag rätt seriös, eller har i alla fall dom ambitionerna. Jag planerar att vara i skolan mellan tio och sex varje dag, och har kommit igång rätt okej. Men vårt campus är så fult. Det är som en blandning mellan sovjetiskt miljonprogram och sovjetisk månbas ungefär. Mycket betong och glas och konstgjorda sjöar. Men jag börjar tycka om det megalomaniska (dagny?) i det hela. Om man väljer rätt läsplats i biblan kan man få en fantastisk solnedgång halv fem varje dag.

/Boris

Högt i tak

Boris har nu förpestat Dobblin med sin närvaro i drygt ett dygn, och det är dags för en första omvärldsanalys: det är högt i tak. Jag har genom triangulering försökt beräkna takhöjden i mitt rum, men misslyckats. En god gissning är närmare sex meter. Fyra meter upp på väggen sitter en bård, och all vägg upp till bården är målat i en blek grön färg som inte riktigt matchar den bruna heltäckningsmattan. Den ödmjuka svenska synen på vattenskador har också svårt att få heltäckningsmattan att gå ihop med handfatet och kylskåpet, som jag också har i mitt rum.
Golvytan är ungefär tre gånger sex meter, och jag har räknat ut att om man skulle välta rummet på sidan skulle golvytan bli dubbelt så stor, fast bara med tre meters takhöjd då förstås... Nåväl, idag har jag betalat 17 000 kr ungefär för hyran fram till sista maj.

Rummet är i en korridor, i ett hus, i ett mindre campus, i en park, i ett överklassområde med massa små hundar och sportbilar. Det är nära till havet.
Ett bakslag för mig och mina inplanerade tête-á-tête med omvärlden är att dom på något sätt har spärrat skype på det trådlösa nätverket i byggnaden. Inga gratissamtal hem till Sverige eller den lundensiska diasporan alltså.

Just nu är korridoren ganska tom, men de grannar jag har stött på är mycket trevliga, mina farhågor om 17åringar har inte besannats, här bor mestadels masterstudenter. I min korridor bor bara killar, i korridoren ovanför bara tjejer. Vi delar badrum och kök, men dom rummer är riktigt fräscha faktiskt. Vi har städerska!
Det är en bit till det stora campuset, och jag ska försöka köpa en cykel så fort jag kan. Det är dock lätt att ta sig till centrum, med pendeltåg tar det tio minuter ungefär. Jag var inne och vandrade i centrum idag, det är en mycket tilltalande stad hittills. Dock får Boris kämpa för att inte bli överkörd varje gång han passerar gatan, eftersom han tittar åt fel håll hela tiden, bilarna kör helt enkelt på fel sida.

Jag citerar den irländska livsfilosofin från min guidebok:

In life, there are only two things to worry about—
Either you are well or you are sick.
If you are well, there is nothing to worry about,

But if you are sick, there are only two things to worry about—
Either you will get well or you will die.
If you get well, there is nothing to worry about,

But if you die, there are only two things to worry about—
Either you will go to heaven or hell.
If you go to heaven, there is nothing to worry about.

And if you go to hell, you’ll be so busy shaking hands with all your friends
You won’t have time to worry!

På ingens begäran

Det har blivit väldigt populärt i min bekantskapskrets att ha en blogg. Ingo har en. Dagny har en. Frans med flera har en. Håret Malte är en stor förebild förstås. Resedagbok och liknande är sedan länge ute har man fått lära sig. Så jag faller för det massiva trycket och skaffar mig väl en, jag också.

Hur som haver, det här är forumet för tankar och reflektioner kring min vistelse i Dublin. Det kanske blir en mycket belevad blogg om mina akademiska upptäckter på universitetet. Det kanske blir en mindre belevad blogg om whiskey och stout och effekterna av dessa drycker. Det kanske blir en blogg om alla besök av svennar som jag väntar mig.

Här är alla som i ett svagt ögonblick sagt att de ska komma och besöka mig (helt utan inbördes rangordning):

• Crollan the Croll Croll Crawler
• Fredrika
  
• K-P Sterner
• Frans Stridh
• Thommy Svahn
• Ingo
• Tessan
• David "dildo" Karlsson
• Björn m familj (aka vänsterbrorsan)
• Johan m familj (aka högerbrorsan)
• Lena m familj
• Mamma & Pappa

Det är fullt möjligt att jag har glömt någon. De två första har redan bokat biljett, men jag ropar inte hej förrän jag har kommit över ån efter vatten. Det ska bli intressant att se hur många av er som faktiskt kommer. Nu ska jag genomföra en gigantisk internetkampanj så att så många som möjligt får läsa min blogg.

/Boris