I två veckor har jag varit i Dublin nu, vilket är smått otroliga 10% av den planerade tiden här, om jag inte hittar ett lämpligt sommarjobb vill säga. Jag har börjat etablera mig som öbo lite mer, har till exempel köpt mobil och cykel.
Två veckor tycker jag också är fullt tillräckligt för att avgöra den tuffa matchen mellan Lund och Dublin, vad är bra och vad är dåligt?
Campus ser som sagt ut att vara ritat av Albert Speer här i Dublin. Otroligt mycket folk överallt hela tiden. Folk är väl runt tjugo men beter sig ibland som om de vore fjorton, det vill säga flaxar med armarna, skrikskrattar hysteriskt och röker (på?).
Folk är i allmänhet slackers, åtminstone killarna. Träningsoverall är standard och alla kör med fotriktiga gympaskor. Förvånande nog tycker amerikanarna att det är uppklätt på gränsen till snobbigt här. Jag förstår ingenting. Går man med stuprörsjeans sticker man ut, jag har nog aldrig varit så indie som nu, ingo be proud. Jag har svårt att bestämma mig för om den avslappnade stilen är bra eller dålig dock. Dålig är i alla fall den effekt på hyn som nånting här har. Jag vet inte om det är avgaserna, mängden guinness eller nånting i maten, men jag ser ut som stjärnhimlen i pannan. Särskilt Orions bälte är tydligt, men det är på väg att bli karlavagnen.
Föreläsningarna är annorlunda mot hemma , men det är svårt att beskriva vari skillnaderna ligger. Dels känns det som att den retoriska och pedagogiska förmågan är högre här, men undantag finns.
Biblioteket här är sjukt stort, både UB och SOL skulle med lätthet rymmas däri. Säkerheten är rigid med snurrgrindar vid ingången och elektronisk verifiering av lånekortet varje gång man går in och ut, stränga herrar i kavaj sitter i en glasbur och tittar på övervaknings- kamerorna, som antagligen täcker varje hyllmeter.
Ett obehagligt fenomen i Dublin är att man är iakttagen överallt, hela tiden. CCTV finns i vartenda gathörn, varenda pendeltågsvagn och varenda butik. Vissa känner sig kanske tryggare på grund av det, men jag blir nervös.
En lustig detalj är att man bara kan köpa månadskort till kollektivtrafiken den första varje månad. Känns genomtänkt. Det är dyrt med månadskort också, som allt annat.
En sak som jag saknar med Lund är dessutom vanliga hederliga cyklar, typ monark och Crescent från 70-talet, som håller kanonbra än idag. På Irland finns bara racercyklar eller mountainbikes, jag förstår inte vad som har hänt med alla gamla sköna cyklar. Vad cyklar gamla gubbar på? Detta måste undersökas. Jag köpte en mountainbike igår. Jag var i den lilla ruffiga butiken i den skummaste delen av Dublin redan i lördags, men då sa de att de inte hade någon begagnad cykel inne, men att jag skulle komma tillbaka om en timme. Jag gjorde så, men ingen cykel fanns. Tills på måndag skulle de dock garanterat ha fixat en, sa han. Och det hade de. En mountainbike som ser nästan ny ut för 90 eurosar. Antingen stulen eller bara skräp. Hoppas den håller i fyra månader bara.
På Dublins plussida visavi Lund måste man ju räkna frånvaron av brats, som driver folk till vansinne i Lund. Folk är extremt artiga här, men samtidigt väldigt hjärtliga. De håller upp dörrar, ursäktar sig om de råkar stöta till en, och säger please in absurdum. Vakter i dörren skojar och skrattar, istället för att blänga på en som om man vore Hagamannen som vakter i Sverige brukar göra.
Dublin som stad är mysig, den känns pålitlig på nåt sätt. Och ganska vacker faktiskt, med Dublinbukten på ena sidan och höga kullar på den andra. Det är nåt visst med havet, och med hamnstäder också kanske. Det vore skoj att ta färjan över till Liverpool, bara för att.
Och, för att parafrasera Ingo; snart kommer Europas drottning.
Två veckor tycker jag också är fullt tillräckligt för att avgöra den tuffa matchen mellan Lund och Dublin, vad är bra och vad är dåligt?
Campus ser som sagt ut att vara ritat av Albert Speer här i Dublin. Otroligt mycket folk överallt hela tiden. Folk är väl runt tjugo men beter sig ibland som om de vore fjorton, det vill säga flaxar med armarna, skrikskrattar hysteriskt och röker (på?).
Folk är i allmänhet slackers, åtminstone killarna. Träningsoverall är standard och alla kör med fotriktiga gympaskor. Förvånande nog tycker amerikanarna att det är uppklätt på gränsen till snobbigt här. Jag förstår ingenting. Går man med stuprörsjeans sticker man ut, jag har nog aldrig varit så indie som nu, ingo be proud. Jag har svårt att bestämma mig för om den avslappnade stilen är bra eller dålig dock. Dålig är i alla fall den effekt på hyn som nånting här har. Jag vet inte om det är avgaserna, mängden guinness eller nånting i maten, men jag ser ut som stjärnhimlen i pannan. Särskilt Orions bälte är tydligt, men det är på väg att bli karlavagnen.
Föreläsningarna är annorlunda mot hemma , men det är svårt att beskriva vari skillnaderna ligger. Dels känns det som att den retoriska och pedagogiska förmågan är högre här, men undantag finns.
Biblioteket här är sjukt stort, både UB och SOL skulle med lätthet rymmas däri. Säkerheten är rigid med snurrgrindar vid ingången och elektronisk verifiering av lånekortet varje gång man går in och ut, stränga herrar i kavaj sitter i en glasbur och tittar på övervaknings- kamerorna, som antagligen täcker varje hyllmeter.
Ett obehagligt fenomen i Dublin är att man är iakttagen överallt, hela tiden. CCTV finns i vartenda gathörn, varenda pendeltågsvagn och varenda butik. Vissa känner sig kanske tryggare på grund av det, men jag blir nervös.
En lustig detalj är att man bara kan köpa månadskort till kollektivtrafiken den första varje månad. Känns genomtänkt. Det är dyrt med månadskort också, som allt annat.
En sak som jag saknar med Lund är dessutom vanliga hederliga cyklar, typ monark och Crescent från 70-talet, som håller kanonbra än idag. På Irland finns bara racercyklar eller mountainbikes, jag förstår inte vad som har hänt med alla gamla sköna cyklar. Vad cyklar gamla gubbar på? Detta måste undersökas. Jag köpte en mountainbike igår. Jag var i den lilla ruffiga butiken i den skummaste delen av Dublin redan i lördags, men då sa de att de inte hade någon begagnad cykel inne, men att jag skulle komma tillbaka om en timme. Jag gjorde så, men ingen cykel fanns. Tills på måndag skulle de dock garanterat ha fixat en, sa han. Och det hade de. En mountainbike som ser nästan ny ut för 90 eurosar. Antingen stulen eller bara skräp. Hoppas den håller i fyra månader bara.
På Dublins plussida visavi Lund måste man ju räkna frånvaron av brats, som driver folk till vansinne i Lund. Folk är extremt artiga här, men samtidigt väldigt hjärtliga. De håller upp dörrar, ursäktar sig om de råkar stöta till en, och säger please in absurdum. Vakter i dörren skojar och skrattar, istället för att blänga på en som om man vore Hagamannen som vakter i Sverige brukar göra.
Dublin som stad är mysig, den känns pålitlig på nåt sätt. Och ganska vacker faktiskt, med Dublinbukten på ena sidan och höga kullar på den andra. Det är nåt visst med havet, och med hamnstäder också kanske. Det vore skoj att ta färjan över till Liverpool, bara för att.
Och, för att parafrasera Ingo; snart kommer Europas drottning.
3 kommentarer:
Det där med att folk är sunkiga stämmer nog i hela europa. Gå ut i mjukisbyxor? Varför inte? Röka och fimpa överallt? Javisst. Servera pommes varje dag i matsalen? Självfallet.
Kul att se att jag är en så stor influens i ditt liv mats. Här har vi haft husfest med gungande fransk musik. Förstod ingenting förutom en låt dedikerad martän men kul var det. Om några månader kommer du också att ha stora björn i pannan. Det blir fint det.
Du får börja hänga mer alla gamla sjöbjörnar i hamnen, kanske t o m mönstra på en ångare. Friskt saltstänk från atlanten kan nog släcka några stjärnor på pannhimlen.
Försök inte klämma dem istället bara - supernovor är ej att leka med.
Skicka en kommentar