Mot Belfast-skogen!

Döm om min förvåning när jag anländer till det stora biblioteket igår, för första gången på tre veckor. Det är en lördag, och det är lov. Ändå är det överfullt. Folk pluggar som djur. Jag som har lyckats haft gott samvete när jag pluggat ett par timmar sammanlagt på helgerna förut. Mon dieu! Jag var tvungen att slira lite på kvällen som belöning.
De senaste dagarna har jag annars låst in mig i blackrock-bibliotekets läsesal för att plugga. Min koncentrationsförmåga har varit lägre än KPs frisör-kostnader, och jag har mestadels surfat runt på olika bloggar, svt öppet arkiv och andra hemska uppfinningar. Jag är medveten om att det kan komma att bli en eller ett par omtentor i augusti. Men va fasen. Nån gång ska man ju ha omtentor också.


Johan och Maria var här förra helgen. Skoj. Nu ska jag komma med ett avslöjande om var min bror handlar sina kläder: Penneys, klädaffärernas svar på Lidl. Jag ville visa dem affären mest som en forsknings-expedition, men han ville tvunget köpa alla billiga kläder. Jag fick med våld slita honom från 20-kronors-tröjorna, femkronors-strumporna och så vidare. Men en jacka blev det i alla fall. Nästan en likadan som jag själv köpt där. Eller någon annanstans menar jag förstås.


Vi åt god indisk mat, drack en hel del guinness, bland annat på deras bryggeri, gick på stranden, drack irish coffee och så vidare. Jag passade även på att ta en rugby-lektion av brorsan i solskenet på trinity college. Efter att ha sett en hel del rugby på teve sen jag kom hit har min respekt gått i taket för alla rugby-spelare.


I onsdags och torsdags var jag i Belfast, bodde hos Staffan. Det var kul att se hur han har det och att festa med hans polare där uppe, men det var inte det minsta skoj att se Sverige förlora mot Nordirland. Särskilt inte som vi varit lite väl stöddiga inför matchen, och betonat att Zlatan var värd mer än hela deras landslag. Men vad hjälpte det? Se Staffan krigsmålad tillsammans med sin norska madame:


Hos Staffan blev jag bjuden på riktigt god mat, vilket gjorde kontrasten mot det brittiska köket i Belfast än större. Jag åt den mest smaklösa måltid jag någonsin smakat. Inte att den var äcklig, den smakade helt enkelt ingenting. Ingenting alls. Det var friterad potatis, friterad fisk och bleka ärtor.



Jag blev även guidad (även om guider vanligtvis hittar någorlunda) av Staffan till en del protestantiska och katolska väggmålningar. Otäck våldsglorifiering mitt bland vanliga bostadshus.



Kaffe-Latte, vad ska det vara bra för? Min blogg-kollega D låter sig fotograferas med shorts och ett latteglas i handen. Är inte det höjden av dekadens? Förr har han ju inte ens tagit mjölk i kaffet? Jag hävdar å det bestämdaste att dricka latte är som att välja hushållsost när en vällagrad präst är billigare, som att cykla fast man äger en flakmoppe, som att ta anställning som eunuck i sultanens harem.

Missa inte nakenfotot på mig och staffan och en del andra nya kort i mitt fotoalbum

roadmovie

hej hej

Jag har ägnat viss möda och stort besvär åt att tejpa upp en hel del foton, de ligger på följande adress. KP kom i onsdags. Han var jetleggad. Vi köpte ett sexpack pringles och ett 24-pack öl och snackade om livets goda. Vi kom inte fram till något.

På torsdagen gick vi på stan, tittade på skinnjackor och gick på guinness-bryggeriet. På kvällen fest på campus och klubbande i stan - orsak. På fredagen sömn på café och lugn hemmakväll med film - verkan.

I lördags var det så St Patricks Day. Vi åkte in till stan och försökte titta på parad och hitta Staffan, som kommit ner från Belfast med sitt entourage. Vi misslyckades med att titta på paraden, det var för mycket folk, men vi hittade minsann Staffan, som hade en skojig mössa på sig, se foto.

I lördags, på Paddys Day, avgjordes som glasyr på tårtan sex-nationers i rugbyn. Irland och Frankrike låg på samma poäng, men Irland hade sämre målskillnad. För att göra en lång historia kort, Frankrike vann turneringen med minsta möjliga marginal.

St Patricks Day är ganska omryktat i Dublin. Det är då alla irländare flyr staden och söker lugnet på landet, på grund av alla turister som kommer. Man kunde lätt urskilja en irländare som den som INTE hade en "kiss me- I´m Irish"-tröja på sig, eller något liknande. Alla pubar var överfulla, och kvällen blev lite av ett antiklimax.

I måndags hyrde vi bil. Jag, KP, Staffan och Johan Möse, som också kommit till den gröna ön från sitt tillhåll i Exeter. Det började med en mycket förvirrad Boris som försökte bringa reda i var saker och ting låg och hur man kom dit. Således tog vi en dyr taxi till fel biluthyrare, ingen bil väntade oss. Med buss och många frågor om vägen kom vi dock rätt till slut.

Det var faktiskt inte så svårt som jag hade trott att köra på vänster sida. Jag körde för det mesta på rätt sida om vägen. Vi åkte sakta runt på irländska landsbygden och funderade på får, stenmurar, whiskey, lidl, nakenbad och mycket annat. Det var faktiskt mycket vackert. Jag kan inte hålla mig, utan jag måste nog tejpa upp en bild här också tror jag. Enda lilla missräkningen var att vi åkte på en punktering. Johan bytte dock snabbt däck och vi var on the road igen, lyckligt ovetande om att det skulle kosta oss 40 € vid tillbakalämnandet.
Imorgon kommer Johan och Maria, dvs brorsan och svägerskan. Jag ska försöka få med dem på hundkapplöpning har jag tänkt. Får se hur det går. Jag räknar med rikedom.

En saga

En vacker dag när Boris var en sisådär femton år, och var som bäst i tagen med att odla moppemusch, kom hans föräldrar och sa: Här, lille målbrottsmats, får du pengar att spara i fonder. Boris blev naturligtvis väldigt glad över detta kapital. Men Boris var idealist, och ville inte att hans pengar skulle bidra till något dåligt, såsom knark, tobak, vapen eller pornografi (nåväl, det där sista kunde väl lille målbrottsmats möjligen tänka sig att se mellan fingrarna med). Således investerar Boris delvis i en etisk fond, såna var ju i ropet i slutet av nittiotalet.

Idag, nästan ett decennium senare, tittar den nu rejält cyniske Boris till sina fonder i en tid av ekonomiskt svårmod i det svindyra Irland. Med viss besvikelse ser Boris Ethica Miljö Sveriges placeringar: Ericsson, H&M, TeliaSonera, Nordea, Volvo, SEB, Atlascopco, AstraZeneca och Sandvik.

Nu är det kanske jag som är lite kinkig, men det är ju inte så att man får en aura av fromhet när man läser de där företagsnamnen.
Men Sandvik är väl snällt? Nja, kolla här.
AtlasCopco? Nej just det.
AstraZ då? De gör ju läkemedel, det är ju bra. Men inte riktigt ända fram enligt FN, kolla här.
Dessutom så känner jag stanken från enskilda banken. Och de omnämns i Ghana-skandalen ovan.

Och så här skulle jag kunna hålla på, om jag inte vore så förbaskat hungrig. Och varför skulle jag vilja klaga, fonden har ju gått riktigt bra.



Imorgon kommer den här mannen till mig:


oj då, jag märkar nu en detalj med den bilden som jag inte sett tidigare. Men jag tror inte att han han gör en en så kallad hitlerhälsning, men vem vet? Är KP nazist? En cliffhanger till nästa blogg.

Håltimma deluxe

Galway var fint. Jag såg på rugbyn på en otroligt stor sportpub med flera hundra skrikande människor.
På söndagen besökte vi några öar i Galwaybukten, med tusenåriga fornlämningar och mycket speciellt landskap. Ön vi besökte hade 800 invånare och 6 stycken pubar. Men även en mataffär som sålde tidskrifter. Där gjorde jag veckans upptäckt. Tidningen "Cosmetic Surgery". Vilka operationer har kändisarna gått igenom? Vilka operationer bör du gå igenom? Hur fylliga läppar bör man operera fram?, etc... Givetvis illustrerad med massiva reportage.

Sen dess har Olga varit här. Det var mysigt. Hon hade med sig lite svenska grejer, till exempel snus, saltlakrits och sill. Agnes (lundastudent) anordnade i lördags sverigefest (lugn falken, jag är inte sverigedemokrat än), med bl a köttbullar och semlor som populära ingridienser. Jag hade som personligt uppdrag att försöka få så många icke-svenskar som möjligt att testa snus. Det var var skoj att se folk förundras över denna produkt. Det hela tog sig dock en lite olycklig vändning, eftersom jag blev akut illamående av min andra prilla. Som svensk viking var jag nog den som tålde snuset klart sämst.

Jag tröstar mig med att våren har kommit till Dublin. Blommor här, blommor där och knoppar som brister. Det doftar grill och klippt gräs.

Vad passar då bättre än ett märkligt och långt lov? Jodå, imorgon är min sista vardag på nästan en månad. tre veckors ledighet har utlovats. Jag hade i början på terminen satt upp det då fullt realistiska målet att jag skulle vara väl i fas pluggmässigt vid den här tidpunkten, så att jag skulle kunna slappa på lovet. Men hur gick det? Nåväl, jag behöver inte sitta sysslolös i alla fall. Fyra små essays ska lämnas in i april, och jag ska arbeta med dem. Men K-P kommer hit på onsdag för en veckas rekreation, och då ska jag vara helledig. Samma sak när brorsan kommer. En liten utflykt till Belfast och hajpojken ska också hinnas med.

Några foton från västkusten: