Tre karaktäristika hos irländare

Hej

Irländare har tre fascinerande egenskaper.

1. De har en otroligt välfungerande blodcirkulation. Detta sluter jag mig till efter att se hur lite de har på sig. Är solen framme är det t-shirt som gäller, det verkar vara en järnlag som råder. Även om det är svinkallt och jag går med vinterjacka.

2. De är väldigt duktiga på namn. Alla vet vad jag heter. Kvinnan i personalrestaurangen. Folk på fotbollsplanen jag nyss träffat. Själv vet jag knappt vad han heter som jag delat kontor med i en vecka. 

När jag går i korridorerna på jobbet så är det, How you doing there Mats? som hörs hela tiden. Trevligt, men samtidigt lite jobbigt eftersom jag inte vet vad en jävel heter. 

3. De har ingen skam i kroppen. Allt så förbaskat dyrt. Allt utom svenskt polarbröd, som faktiskt är billigare än hemma. Märkligt. 

Nära-sälen-upplevelse

Hej hej

Efter en hård natt ute igårkväll på fashionabel nattklubb efter en mycket dålig tenta-prestation bestämde jag mig idag för att ta lätt och ledigt och åka på utflykt.

Målet var Howth, en udde norr om Dublin som man kan åka till med pendeltåget.
När jag kom dit var det folkfest. En liten trevlig marknad där man kunde köpa delikatesser och bakverk och ballonger och tysk korv från en tysk gubbe i en liten liten husvagn.

Jag spankulerade runt lite, köpte en bratwurst för fyra eurosar och gick sedan till kajen. Där stod en liten hund och skällde på nånting i vattnet. Nyfiken som man är gick jag fram och tittade och vad fanns där om inte en säl, en riktig bamsing till säl. Den låg (eller stod mera) i vattnet och tittade på mig med sina stora, sorgsna (/förbannade) ögon. Jag började fundera på om han ville ha min bratwurst och fick tvångstankar om att slänga i den, men jag höll emot. Snart dök en säl till upp och det blev en liten folksamling där på kajen.
En liten flicka frågar sin pappa: -daddy, why is the dog barking at the seal?
-well, you see, many million years ago, dogs started to swim in the ocean and nature made them into seals.
Han var helt gravallvarlig när han sa detta. Okej, tänkte jag, får man verkligen fabulera fritt bara för att man är pappa? Helt ute och cyklar är han ju inte, sälar är ju däggdjur och sådär men ändå, är det verkligen hundar i rakt nedstigande led?
Men sen funderade jag vidare och började uppskatta hela upplägget. Jag fick inspiration. När jag blir pappa ska jag bygga ihop en egen komplicerad och fantasieggande skapelseberättelse som jag kan förmedla till mina småttingar. Jorden skapades av honung och betong, ska jag säga, eller nåt...

Sen vandrade jag längsmed kusten. Fantastiskt fint lanskap med klippor som kastade sig ner i havet, små öar utanför och en stor regnbåge i solskenet. Vackert! Jag kommer tejpa upp foton i mitt album, denna gången lovar jag!

Här är några killar som blivit lite väl redigerade, valet i Irland kommer i veckan, på torsdag:

Tenta och borttappade nycklar

Hej

Jag ställde mina två mobiler på väckning klockan sju imorse för att ta mig till tentasalen. Eftersom alla 30 000 studenter skriver tenta mer eller mindre samtidigt var det inte vilket litet kyffe som helst som användes, utan nånting i storleksordningen av Viktoriastadion. Dessutom med en lika stor sal vägg i vägg. Jag kom väl förberedd till tentan, med flera stora mind maps i olika färger inpräntade i minnet, och dessutom tre stycken minnesramsor:
W_______ W
I _______W
R _______O
T _______W
Hi _______O
So _______O
Wo ______O
S ________O

Samt SINAS...

Så jag behöver ju knappt säga att det kändes helt okej. Det enda störningsmomentet kom från en tjej några rader bort som snöt sig konstant. Hon snöt sig kanske var femte minut och snytningen varade i tre minuter. Otroligt utdragna snytningar alltså.

Efter tentan som bara varade i två timmar åt jag lunch med några klasskompisar på campus som ligger tjugo minuter från där vi skrev tentan. När jag sedermera skulle ta bussen till Blackrock där jag bor upptäckte jag att mina nycklar var borta!

Kris...

Jag gick tillbaka till restaurangen och letade febrilt och tjatade på personalen och frågade om de hade fått in nåt eller om jag hade lämnat in den i bricksnurran och så vidare. Inget resultat.
Jag ringde en klasskompis som jag hade varit och lånat bok hos och vi gick hem till henne och letade. Inget resultat. Tillbaka till restaurangen och tjata. Därefter till Campus stora lost-and-found-avdelning. Nähäpp. Alltså måste jag ha lämnat kvar nycklarna där jag skrev tentan. Således transport dit och engagerande av en hel yrkeskår tentavakter (och tro mig, i enlighet med irländsk tradition är dom helt sanslöst många) men inte heller här något resultat. Moloken vandrar jag till pendeltåget, väntar irriterat på pendeln och till slut sätter jag mig i ett tågsäte och drar ner dragkedjan i min nu något svettiga tröja.

DÅ får jag syn på dem. Retligt hänger dom och dinglar ihopknäppta i min skjortknäppning. Där har dom hängt och dinglat hela tiden. Jag hade suttit och lekt med dem i restaurangen såklart och sen totalt glömt bort det. Jag hade ju letat i min bröstficka på skjortan ett antal gånger utan att uppfatta dem.

Så kan det gå. Fyra timmar efter tentan hemkomst med nycklar och allt.

Nu ska jag plugga inför fredags-och lördagstentan.

Ett helt nytt inlägg, färskt! Fräscht!

Hej hej allihopa
<- Min brorson när han va här å hälsa på. Det börjar dra ihop sig till tentaperiod deluxe i guinnessland. Mindre guinness och mera plugg är veckans ledord. Igår var det dock avskedsfest. Trist. Men inte tristare än att vi redan planerar var och när vi ska ha nästa avskedsfest. Antagligen blir det på lördag. Då har jag haft tre tentor och kommit halvvägs i tentadjungeln. Men jag ska inte klaga på tentor, jag vet många som har det betydligt värre. Själv har jag två mål med slutet på terminen. Att klara alla tentor och att bara behöva pynta ut pengar i tvättomaten en gång till. Det måste å andra sidan bli snart, inom ett par dagar.

Men min sista föreläsning här på Irland har jag haft nu i alla fall. Det är lite synd. Jag gillade föreläsningarna här, i alla fall en del. Det var mycket power point och väl förberedda föreläsare.
Jag har inte sagt ett ord på en enda föreläsning. Det är ingen som har frågat. Det har varit en hel del diskussioner och så där men jag har inte vågat delta. Usch. Prata på engelska inför 50 pers. Å andra sidan, såå mycket diskussioner har det inte heller varit. Inga seminarier eller nåt sånt. Så man kommer undan om man vill, å de vill man.

Sista föreläsningsdagen firades med massa band som spelade och öl som såldes i plastglas. Folk som spontangrillade på en gigantisk gräsmatta. Det var trevligt. Lite som valborg i Lund ungefär. Jag blev mer än salongsberusad.

Det fina med Dublin är att man kan få se havet varje dag. Det kan man inte i Falköping. Inte i Lund heller. Okej, det kanske inte är det mest inbjudande havet i Världen, men jag ska tamejfasen bada i det innan jag åker härifrån. Vilket blir den 3e juni. I alla fall. Jag var precis nyss nere och tog några kort vid min pendelstågsstation. Ska lägga upp lite fler i mitt album vad det lider.

Ha det fint!

Gårdagens ledare redan idag!

För er som inte vill vänta på handelsföreningarnas beslut om årets julklapp har jag redan nu ett litet tips. Gå in här och tryck på "övriga" och skynda att fynda. Den översta varan har jag redan köpt i stora kvantiteter. Ingo (som förespråkar apartheid) ska få en, och KP (som heilar) ska få en.
Mycket nöje.

/Boris

Apropå ledare och apropå Boris. Idag dog ingen mindre än Boris Jeltsin. Om han kunde bli 76 vårar så ska väl jag.

Har ni inte varit inne på bloggen på länge, läs nästa inlägg istället för det här.

Hej hej

Okey fellas

Det var ett tag sen sist. I väntan på att min tvätt ska torka, min brorsa och brorson ska komma, min öl ska drickas upp och min musik ska lyssnas igenom så ska jag plottra ner lite om vad som hänt sen sist...

Kort sagt kan man säga att även Dublin har lyckats falla in i nån sorts vardagslunk. Det är inlämningstider av essays för tillfället och de tar upp mycket av min tid. Inte så mycket spännande och exotiskt att rapportera om alltså.

Innan jag glömmer av det måste jag meddela att den där historien om flickebarnet som inte fick heta Metallica slog igenom här också. Irländarna tyckte att det var fasligt att man inte fick döpa barn till vad man ville i Sverige. Nej, det är klart.. får man inte göra abort så är man kanske mån om att man ska få döpa alla sina oäktingar till lite vad som helst.

I helgen hade jag besök av ett helt gäng hemifrån Falköping med omnejd, även om de är utspridda nuförtiden. Frans, Simon, David, Hanna och Crollan var här, och alla bodde i mitt lilla rum. Det gick väldigt bra och det var himla skoj. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Det föll sig inte sämre än att Conor, en av mina bekanta irländare (ja, jag har faktiskt såna, tre stycken) fyllde 21 och hade en stor fest i fredags i övervåningen på Doyles. Att fylla 21 verkar vara värsta grejjen här, precis som i Sverige när farmor var ung. Vi kom dock lite sent men vi dansade loss ändå.

Notering: jag märker nu att det räcker med en öl för att tycka att varje låt är riktigt riktigt bra.

På lördagen var vi ute i Malahide och slappade. Det var fint väder och vi låg på stranden och solade, och sen lite somrig gymnastik på en gigantisk gräsmatta utanför ett slott. På kvällen hundkapplöpning. Jag förlorade inte helt oväntat mest pengar, 8 € + inträde. Irländarna spelade som galningar. Allt som saknades var Billy Lansdowne.

På söndagen var vi på Croke Park (82 500 platser, dock bara 25 000 när vi var där) och tittade på Gaelic Football, en udda sport minst sagt. Frans och David sa att de kunde "göra underverk med ett sånt här lag bara man inför zonförsvar". Mycket möjligt.

Vi smörjde sedan kråset med indisk restaurangmat. Bilderna föreställer samarbetsövningar i soldis, oljemiljonären David, stilstudie Crollan, Hundvinnaren Hanna, hundar, klätterträd, lycklig Frallan.

Notering: Fred Åkerström krävfa fler än en öl.

Vår utrikesminister kan inte stava till guinness. Kolla här.

Snart landar Björn och Noa.

Falköpingsnyheter: FKIK vann sin debut i allsvenskan, snickarna i Iran är frisläppta, jag har läst halva Ronnys Sandahls bok.

Mot Belfast-skogen!

Döm om min förvåning när jag anländer till det stora biblioteket igår, för första gången på tre veckor. Det är en lördag, och det är lov. Ändå är det överfullt. Folk pluggar som djur. Jag som har lyckats haft gott samvete när jag pluggat ett par timmar sammanlagt på helgerna förut. Mon dieu! Jag var tvungen att slira lite på kvällen som belöning.
De senaste dagarna har jag annars låst in mig i blackrock-bibliotekets läsesal för att plugga. Min koncentrationsförmåga har varit lägre än KPs frisör-kostnader, och jag har mestadels surfat runt på olika bloggar, svt öppet arkiv och andra hemska uppfinningar. Jag är medveten om att det kan komma att bli en eller ett par omtentor i augusti. Men va fasen. Nån gång ska man ju ha omtentor också.


Johan och Maria var här förra helgen. Skoj. Nu ska jag komma med ett avslöjande om var min bror handlar sina kläder: Penneys, klädaffärernas svar på Lidl. Jag ville visa dem affären mest som en forsknings-expedition, men han ville tvunget köpa alla billiga kläder. Jag fick med våld slita honom från 20-kronors-tröjorna, femkronors-strumporna och så vidare. Men en jacka blev det i alla fall. Nästan en likadan som jag själv köpt där. Eller någon annanstans menar jag förstås.


Vi åt god indisk mat, drack en hel del guinness, bland annat på deras bryggeri, gick på stranden, drack irish coffee och så vidare. Jag passade även på att ta en rugby-lektion av brorsan i solskenet på trinity college. Efter att ha sett en hel del rugby på teve sen jag kom hit har min respekt gått i taket för alla rugby-spelare.


I onsdags och torsdags var jag i Belfast, bodde hos Staffan. Det var kul att se hur han har det och att festa med hans polare där uppe, men det var inte det minsta skoj att se Sverige förlora mot Nordirland. Särskilt inte som vi varit lite väl stöddiga inför matchen, och betonat att Zlatan var värd mer än hela deras landslag. Men vad hjälpte det? Se Staffan krigsmålad tillsammans med sin norska madame:


Hos Staffan blev jag bjuden på riktigt god mat, vilket gjorde kontrasten mot det brittiska köket i Belfast än större. Jag åt den mest smaklösa måltid jag någonsin smakat. Inte att den var äcklig, den smakade helt enkelt ingenting. Ingenting alls. Det var friterad potatis, friterad fisk och bleka ärtor.



Jag blev även guidad (även om guider vanligtvis hittar någorlunda) av Staffan till en del protestantiska och katolska väggmålningar. Otäck våldsglorifiering mitt bland vanliga bostadshus.



Kaffe-Latte, vad ska det vara bra för? Min blogg-kollega D låter sig fotograferas med shorts och ett latteglas i handen. Är inte det höjden av dekadens? Förr har han ju inte ens tagit mjölk i kaffet? Jag hävdar å det bestämdaste att dricka latte är som att välja hushållsost när en vällagrad präst är billigare, som att cykla fast man äger en flakmoppe, som att ta anställning som eunuck i sultanens harem.

Missa inte nakenfotot på mig och staffan och en del andra nya kort i mitt fotoalbum