En saga

En vacker dag när Boris var en sisådär femton år, och var som bäst i tagen med att odla moppemusch, kom hans föräldrar och sa: Här, lille målbrottsmats, får du pengar att spara i fonder. Boris blev naturligtvis väldigt glad över detta kapital. Men Boris var idealist, och ville inte att hans pengar skulle bidra till något dåligt, såsom knark, tobak, vapen eller pornografi (nåväl, det där sista kunde väl lille målbrottsmats möjligen tänka sig att se mellan fingrarna med). Således investerar Boris delvis i en etisk fond, såna var ju i ropet i slutet av nittiotalet.

Idag, nästan ett decennium senare, tittar den nu rejält cyniske Boris till sina fonder i en tid av ekonomiskt svårmod i det svindyra Irland. Med viss besvikelse ser Boris Ethica Miljö Sveriges placeringar: Ericsson, H&M, TeliaSonera, Nordea, Volvo, SEB, Atlascopco, AstraZeneca och Sandvik.

Nu är det kanske jag som är lite kinkig, men det är ju inte så att man får en aura av fromhet när man läser de där företagsnamnen.
Men Sandvik är väl snällt? Nja, kolla här.
AtlasCopco? Nej just det.
AstraZ då? De gör ju läkemedel, det är ju bra. Men inte riktigt ända fram enligt FN, kolla här.
Dessutom så känner jag stanken från enskilda banken. Och de omnämns i Ghana-skandalen ovan.

Och så här skulle jag kunna hålla på, om jag inte vore så förbaskat hungrig. Och varför skulle jag vilja klaga, fonden har ju gått riktigt bra.



Imorgon kommer den här mannen till mig:


oj då, jag märkar nu en detalj med den bilden som jag inte sett tidigare. Men jag tror inte att han han gör en en så kallad hitlerhälsning, men vem vet? Är KP nazist? En cliffhanger till nästa blogg.

Håltimma deluxe

Galway var fint. Jag såg på rugbyn på en otroligt stor sportpub med flera hundra skrikande människor.
På söndagen besökte vi några öar i Galwaybukten, med tusenåriga fornlämningar och mycket speciellt landskap. Ön vi besökte hade 800 invånare och 6 stycken pubar. Men även en mataffär som sålde tidskrifter. Där gjorde jag veckans upptäckt. Tidningen "Cosmetic Surgery". Vilka operationer har kändisarna gått igenom? Vilka operationer bör du gå igenom? Hur fylliga läppar bör man operera fram?, etc... Givetvis illustrerad med massiva reportage.

Sen dess har Olga varit här. Det var mysigt. Hon hade med sig lite svenska grejer, till exempel snus, saltlakrits och sill. Agnes (lundastudent) anordnade i lördags sverigefest (lugn falken, jag är inte sverigedemokrat än), med bl a köttbullar och semlor som populära ingridienser. Jag hade som personligt uppdrag att försöka få så många icke-svenskar som möjligt att testa snus. Det var var skoj att se folk förundras över denna produkt. Det hela tog sig dock en lite olycklig vändning, eftersom jag blev akut illamående av min andra prilla. Som svensk viking var jag nog den som tålde snuset klart sämst.

Jag tröstar mig med att våren har kommit till Dublin. Blommor här, blommor där och knoppar som brister. Det doftar grill och klippt gräs.

Vad passar då bättre än ett märkligt och långt lov? Jodå, imorgon är min sista vardag på nästan en månad. tre veckors ledighet har utlovats. Jag hade i början på terminen satt upp det då fullt realistiska målet att jag skulle vara väl i fas pluggmässigt vid den här tidpunkten, så att jag skulle kunna slappa på lovet. Men hur gick det? Nåväl, jag behöver inte sitta sysslolös i alla fall. Fyra små essays ska lämnas in i april, och jag ska arbeta med dem. Men K-P kommer hit på onsdag för en veckas rekreation, och då ska jag vara helledig. Samma sak när brorsan kommer. En liten utflykt till Belfast och hajpojken ska också hinnas med.

Några foton från västkusten:

Bacchi-Boris

Gott folk!

För det mesta (?) går Boris omkring på gatorna som en vanlig man, men då och då (alldeles för ofta) byter Boris skepnad och omvandlas till Bacchi-Boris. Det hände till exempel igår och i förrgår. I förrgår var lite speciellt. Vi hamnade, efter att ha bevittnat Barças tragiska förlust, på ett dansgolv i källaren på en pub. Inget unikt med det. Det lite speciella var att DJen, alltså the DJ. Diijäjjen, diskjoeckyn, skivprataren, skivkusken, plattvändaren, var minst 65 år. Han kan nog ha varit över 70 vårar också. Men han spelade inte hamba för det. Faktum är att han spelade rätt hyfsad musik, lite reaggaeton, lite brittpop, rent av lite arctic monkeys om jag inte minns helt fel.

Imorgon smäller det. Då är det dags för den viktiga, omsusade och historiska matchen i six-nations rugby-turnering, Irland-England på Croke Park här i Dublin. Jag har ingen koll på rugby, men tidningarna är fulla med inför-reportage. Måste bjuda på det här citatet från stjärnan O'Callaghan: Rugby is about milling someone or being milled.
Irländaren i gemen (och i Yemen) är aldrig så medvetna om det förtyck som nationen fått genomlida från engelsmännen, som när det vankas idrottsbatalj. Och särskilt inte som de för en gångs skull har chans att slå dem.
Optimismen blandas med en föväntansfull blodsmak. Man satsar sina pengar på att det ska sluta 19-16, för att påminna sig själv om det blodiga påskupproret mot England 1916. Man upprörs över att God Save the Queen ska spelas på nationalarenan för första gången i historien. Man skapar så mycket oro kring matchen, att den kungliga familjen, som hade tänkt att åka över till republiken för att se bataljen från någon vipläktare, tillråds att stanna hemma i Buckingham. Prinsarna sägs ha vidhållit sin önskan att komma längst, men inte ens de vågar nu längre, utan blir kvar i kungariket.
Idiotiskt nog spelas matchen klockan halv sex på en lördageftermiddag. Folk kommer vara berusade och det kommer bli slagsmål. Enligt någon jag pratade om kommer det att handla om "kravaller".
Som en feg hund med svansen mellan benen kommer jag imorgon att överge Dublin. Det är faktiskt synd, jag hade sett fram emot uppståndelsen. Men det passar sällsynt bra att åka på en liten helgtripp, så jag kommer se matchen på någon pub i Galway istället. Men det blir nog en trevlig utflykt. Bland annat ligger Cliffs of Moher (se bild) i närheten.

Jag har nyss skickat ett mejl till UCD Boxing Club om att jag vill gå med. Boris kan bli den nye Rocky. Men vi får se om de svarar, det är inte alla klubbar som är aktiva. Men jag borde ändå ladda med att springa längs med hamnen med en hood-tröja på mig och eye of the tiger i lurarna.


Nästa vecka kommer:




Jag lovar dyrt och heligt att inte varje blogginlägg ska innehålla bilder på Olga :)

Filmfestival och hiking

Gott folk!

Irlands huvudstad är just nu även filmens huvudstad. En ganska så stor filmfestival sätter guldkant på tillvaron den här helgen och fram till nästa söndag. Igår såg jag Days of Glory, en algerisk/fransk film som belönats med oscarsnominering. Den var väldigt bra. Verkligen en film som jag rekommenderar till alla och envar. Därför ska jag inte avslöja handlingen och jag är heller ingen filmrecensent. Däremot var det min första filmfestival någonsin vilket innebar lite variation mot när man annars är på bio.
1) Folk är knäpptysta.
2) Folk applåderar när filmen är slut.
3) Folk stannar kvar och tittar på eftertexterna. Avvikande beteende mot denna nördiga norm bestraffas med onda ögonkast. Självklart vill alla veta vem som är payroll accountant, electrical rigger, stand-ins, second second assistant director [sic!] och så vidare och så vidare i en mindre evighet. Annars är man ju ingen riktig cineast.
I övrigt gjorde jag mitt bästa för att se ut som en riktig filmnörd, jag hade både basker/gubbkeps samt kavaj på mig. Biografen var troligen den bästa jag varit på någon gång, otroligt stor böjd duk och väldigt brant salong.



Idag har jag varit ute och rört på mig lite, med UCD hiking society, vi åkte ner till Wicklow mountains, ca en timme söder om Dublin. Här fanns också nördar. Många färska euro-lakan har gått åt till att finansiera den utrustningen. Jag fnyste lite åt dom när dom snörade på sig sina exklusiva vandringskängor och tänkte att mina jympaskor har minsann dugt fint på inkaleden, det vore väl fanken om dom inte skulle klara av lite irländska kullar också?!
Och de första timmarna gick väldigt bra, det var torrt, soligt, varmt, vindstilla och fantastiska vyer. Jag blev förvånad över att det fanns sådan natur, vildhet och storslagna berg så nära Dublin. Sen kom vi upp i molnen och in i nåt sorts träsk och det var blött, blåsigt, vått, kallt, fuktigt, molnigt och jävligt. Mina fötter var som isbitar. Jag hade kunnat döda för ett par trekker deluxe 3000 all-resisting super boots. Efter fem timmar var vi framme vid puben. Naturligtvis är det inte aktuellt för riktiga hikers att sitta inne i den mysiga varma puben, och dricka ett par pints. å nej. Vi ska såklart sitta ute på en skitful, kall och blåsig veranda och dricka ett par pints. Mina fötter var som, ja just det.

Jag var inne på toa på puben och hade just uträttat mitt ärende vid pissoaren och går följdaktligen och tvättar händerna. En gubbe, min granne vid pissoaren, kommer fram och väser: what the fuck d'you wash your hands for? what d'you do back there, wanked? varpå han går ut. Jag har noterat att nästan ingen, varken gammal eller ung, tvättar händerna vid såna tillfällen. Välkommen till Irland, gott folk!

Jag fascineras annars av de fantastiska pubnamnen man har här. Några som ploppar fram ur minnet just nu: the Wicked Wolf, the Hairy Lemon, the Bleeding Horse, the Wishing Well.

Mörker, Prestuplenije i nakzanije

Idag har den lilla kuben som jag kallar mitt rum straffat mig för att jag varit otrogen mot den. Jag börjar med straffet, och återkommer till brottet. Kuben har försatt mig i ett halvblint tillstånd. Lampan i taket har slocknat. Det är mörkt. Jättemörkt. Becksvart nästan. Sänglampan försöker, men förmår inte lysa upp så värst mycket. Det är ju egentligen bara att byta glödlampa. Till och med Boris borde klara av en så enkel sak.
Men jag har fysikens lagar emot mig. Lampan hänger i en sladd som är cirka en meter lång. Det innebär att lampan sitter väldigt många meter upp i luften, minst fyra. Det blir en del luft ner till Boris det.
Hoppas BBC gör en grej på det här...

Nu till brottet. Boris flickvän Olga har varit och hälsat på. Det innebar indisk restaurang, födelsedagsfest (inte min, Kate's), italiensk restaurang, strosande i småbåtshamnen, foton på oss själva, fågelkvitter och a-dur. Men framförallt en present till mig, nämligen en natt på ett hotell. Här tror jag att skon klämmer för min lilla kub. Det var det dock värt. Lyx.

Irländare behöver inte så mycket för att få en ursäkt att bli galet berusade. I morgon på alla hjärtans dag (eller som Crollan vill ha det till, landslagsläkare Anders Valentins dag), kommer den ena av de tre studentpubarna på campus att ha öppet två timmar längre. En irländsk bekant (kors i taket) berättade för mig att detta endast hände tre gånger förra året. Alla tre gångerna blev det kaos, sjuklig trängsel (tänk indiska tåg eller derbyt Tomtens IF-Valtorp), folk som krälar på golvet och spyor. Allt detta för ett par timmars skull. Om tid är pengar på andra ställen är det mest en promillehalt här tror jag.

Phantom 105.2. The reason you have a radio. På denna förträffliga station fick jag först höra talas om att en sverige-festival är under uppsegling. The Absolut Swedish Festival. Verkar vara nåt skumt samarbete mellan Vin&Sprit och exportrådet. Det är då som den svenska fronten i konst, film och musik ska lansereras. Svensk musik är rätt uppskattad verkar det som. Svensk indie. Swindie. Moneybrother kommer i alla fall. Jag ska stå längst fram och kräva att han sjunger sina svenska låtar.

Two cups (dvs en kopp och en cup)

Varför ska de envisas med att använda sina märkliga kufiska små mått? Vad gör dem så speciella? Om ändå inte meterstandarden placerats i Frankrike, utan i ett land som engelsmännen hade lite lättare för, då kanske jag hade sluppit att fundera på vilken kopp det egentligen är som gäller. Till och med de enklaste saker, som att laga havregrynsgröt om morgonen, blir ju svårt. Är det inte precis sånt här som EU är till för? Jag hoppas att någon ny konstitution gör slut på alla egenheter som råder här på öarna. Folk får börja köra på höger sida och använda decilitermått, annars är ju integration över gränserna totalt omöjlig. Snacka om handelshinder.

Annars är det mycket fokus på rugby här just nu. Sexnationernas är i full gång, och Irland lyckades med lite tur besegra Wales i första omgången. På söndag väntar Frankrike på Croke Park, en historisk match, eftersom rugby aldrig har spelats där förut. Rugby är ju nämligen en sport som uppfanns av engelsmännen, och en sådan sportimperialism tillåts inte på Irlands största arena, 82500 åskådare. Inte heller fotbollen har haft tillträde dit har jag för mig. Men nu är det alltså dags för rugbyn i alla fall. Om några veckor kommer matchen alla väntat på, men jag ska berätta mer om den matchen en annan gång.

Otroligt nog har det varit strålande solsken i nästan en vecka i sträck.

Tung kriminalitet

Jag var i Cork i helgen med diverse nationaliteter. Under tiden smiddes mörka planer mot mig som person och mot min egendom. Dublins organiserade brottslighet slog till, och demolerade min cykel. Något av brottssyndikaten skickade ut en frivillig och sparkade sönder fordonet, som varit i släktens ägo i fem dagar. Eller så var det ett ögonblicksverk av en full yngling.
Hur som helst är min dag numera en och en halv timme kortare, som återigen måste användas för att vandra fram och tillbaka till campus.
Jag har fått tips om var man kan hitta de billigaste cyklarna. Går man och drar i kvarteren i centrum om nätterna finns det folk som säljer nyss stulna hojar. Med tanke på vad som hände med min egen cykel är etiken och moralen inte på topp just nu, och en enkel biljett till centrum kan bli aktuellt.

Jag har annars noterat att det är lätt att skaffa kompisar som utbytesstudent. Träffar man en svensk så är man naturligtvis kompisar, det är det inget som helst snack om. Satt man bredvid nån under introduktionen, då är man kompisar för resten av terminen. Har man käkat lunch med nån kan den personen gå i döden för en och bjuder man nån på guinness så är man best man.

Vidare har jag märkt (troligen utan att vara den första) att allt utom det man själv ska plugga är otroligt intressant. Gick förbi en tjock lunta om vitamin D idag i biblioteket, som naturligtvis väckte mycket större intresse än det om Sovjetunionens sönderfall som jag egentligen skulle läsa. Andra gånger har jag ägnat tid åt groddjuren, andra gånger om emigration till USA.

Mitt mål med bloggandet är att jag ska komma upp i Bildt-klass vad gäller blogg-frekvens, tre, fyra gånger per dag. Dock ska jag helst behålla längden på posterna, så att jag effektivt tröttar ut alla läsare.

Det finns palmer lite överallt här, det tycker jag är himla exotiskt. Trelleborg kan slänga sig i väggen, här växer de ute året runt.

I Cork var det tryck på nattlivet. Pubar hit och klubbar dit. Dock var inte jag välkommen till klubbarna. Varför inte? Jag hade Converse-skor på mig. Det är klart, det duger ju inte. Jag hade lämnat mina shiny shoes hemma. Det gjorde dock ingenting, vi föredrar mysiga pubar med bra musik och med spontana dansgolv, framför snobbiga nattklubbar med svindyra barpriser. Så dom kan klara sig utan oss, jag är inte bitter. Jag misstänker dock att det är någon sorts avancerad hämnd för vikingarnas härjningar i trakten. Men, vi ska komma ihåg vilka det var som grundade Irlands fantastiska ekonomiska under. Det var ju vikingarnas mindre restriktiva syn på våldtäkt som gjort Irland till vad det är. Irlands fattigdom de senaste 500 åren har vi dock inget att göra med. Så ligger det till.