Mot Belfast-skogen!

Döm om min förvåning när jag anländer till det stora biblioteket igår, för första gången på tre veckor. Det är en lördag, och det är lov. Ändå är det överfullt. Folk pluggar som djur. Jag som har lyckats haft gott samvete när jag pluggat ett par timmar sammanlagt på helgerna förut. Mon dieu! Jag var tvungen att slira lite på kvällen som belöning.
De senaste dagarna har jag annars låst in mig i blackrock-bibliotekets läsesal för att plugga. Min koncentrationsförmåga har varit lägre än KPs frisör-kostnader, och jag har mestadels surfat runt på olika bloggar, svt öppet arkiv och andra hemska uppfinningar. Jag är medveten om att det kan komma att bli en eller ett par omtentor i augusti. Men va fasen. Nån gång ska man ju ha omtentor också.


Johan och Maria var här förra helgen. Skoj. Nu ska jag komma med ett avslöjande om var min bror handlar sina kläder: Penneys, klädaffärernas svar på Lidl. Jag ville visa dem affären mest som en forsknings-expedition, men han ville tvunget köpa alla billiga kläder. Jag fick med våld slita honom från 20-kronors-tröjorna, femkronors-strumporna och så vidare. Men en jacka blev det i alla fall. Nästan en likadan som jag själv köpt där. Eller någon annanstans menar jag förstås.


Vi åt god indisk mat, drack en hel del guinness, bland annat på deras bryggeri, gick på stranden, drack irish coffee och så vidare. Jag passade även på att ta en rugby-lektion av brorsan i solskenet på trinity college. Efter att ha sett en hel del rugby på teve sen jag kom hit har min respekt gått i taket för alla rugby-spelare.


I onsdags och torsdags var jag i Belfast, bodde hos Staffan. Det var kul att se hur han har det och att festa med hans polare där uppe, men det var inte det minsta skoj att se Sverige förlora mot Nordirland. Särskilt inte som vi varit lite väl stöddiga inför matchen, och betonat att Zlatan var värd mer än hela deras landslag. Men vad hjälpte det? Se Staffan krigsmålad tillsammans med sin norska madame:


Hos Staffan blev jag bjuden på riktigt god mat, vilket gjorde kontrasten mot det brittiska köket i Belfast än större. Jag åt den mest smaklösa måltid jag någonsin smakat. Inte att den var äcklig, den smakade helt enkelt ingenting. Ingenting alls. Det var friterad potatis, friterad fisk och bleka ärtor.



Jag blev även guidad (även om guider vanligtvis hittar någorlunda) av Staffan till en del protestantiska och katolska väggmålningar. Otäck våldsglorifiering mitt bland vanliga bostadshus.



Kaffe-Latte, vad ska det vara bra för? Min blogg-kollega D låter sig fotograferas med shorts och ett latteglas i handen. Är inte det höjden av dekadens? Förr har han ju inte ens tagit mjölk i kaffet? Jag hävdar å det bestämdaste att dricka latte är som att välja hushållsost när en vällagrad präst är billigare, som att cykla fast man äger en flakmoppe, som att ta anställning som eunuck i sultanens harem.

Missa inte nakenfotot på mig och staffan och en del andra nya kort i mitt fotoalbum

roadmovie

hej hej

Jag har ägnat viss möda och stort besvär åt att tejpa upp en hel del foton, de ligger på följande adress. KP kom i onsdags. Han var jetleggad. Vi köpte ett sexpack pringles och ett 24-pack öl och snackade om livets goda. Vi kom inte fram till något.

På torsdagen gick vi på stan, tittade på skinnjackor och gick på guinness-bryggeriet. På kvällen fest på campus och klubbande i stan - orsak. På fredagen sömn på café och lugn hemmakväll med film - verkan.

I lördags var det så St Patricks Day. Vi åkte in till stan och försökte titta på parad och hitta Staffan, som kommit ner från Belfast med sitt entourage. Vi misslyckades med att titta på paraden, det var för mycket folk, men vi hittade minsann Staffan, som hade en skojig mössa på sig, se foto.

I lördags, på Paddys Day, avgjordes som glasyr på tårtan sex-nationers i rugbyn. Irland och Frankrike låg på samma poäng, men Irland hade sämre målskillnad. För att göra en lång historia kort, Frankrike vann turneringen med minsta möjliga marginal.

St Patricks Day är ganska omryktat i Dublin. Det är då alla irländare flyr staden och söker lugnet på landet, på grund av alla turister som kommer. Man kunde lätt urskilja en irländare som den som INTE hade en "kiss me- I´m Irish"-tröja på sig, eller något liknande. Alla pubar var överfulla, och kvällen blev lite av ett antiklimax.

I måndags hyrde vi bil. Jag, KP, Staffan och Johan Möse, som också kommit till den gröna ön från sitt tillhåll i Exeter. Det började med en mycket förvirrad Boris som försökte bringa reda i var saker och ting låg och hur man kom dit. Således tog vi en dyr taxi till fel biluthyrare, ingen bil väntade oss. Med buss och många frågor om vägen kom vi dock rätt till slut.

Det var faktiskt inte så svårt som jag hade trott att köra på vänster sida. Jag körde för det mesta på rätt sida om vägen. Vi åkte sakta runt på irländska landsbygden och funderade på får, stenmurar, whiskey, lidl, nakenbad och mycket annat. Det var faktiskt mycket vackert. Jag kan inte hålla mig, utan jag måste nog tejpa upp en bild här också tror jag. Enda lilla missräkningen var att vi åkte på en punktering. Johan bytte dock snabbt däck och vi var on the road igen, lyckligt ovetande om att det skulle kosta oss 40 € vid tillbakalämnandet.
Imorgon kommer Johan och Maria, dvs brorsan och svägerskan. Jag ska försöka få med dem på hundkapplöpning har jag tänkt. Får se hur det går. Jag räknar med rikedom.

En saga

En vacker dag när Boris var en sisådär femton år, och var som bäst i tagen med att odla moppemusch, kom hans föräldrar och sa: Här, lille målbrottsmats, får du pengar att spara i fonder. Boris blev naturligtvis väldigt glad över detta kapital. Men Boris var idealist, och ville inte att hans pengar skulle bidra till något dåligt, såsom knark, tobak, vapen eller pornografi (nåväl, det där sista kunde väl lille målbrottsmats möjligen tänka sig att se mellan fingrarna med). Således investerar Boris delvis i en etisk fond, såna var ju i ropet i slutet av nittiotalet.

Idag, nästan ett decennium senare, tittar den nu rejält cyniske Boris till sina fonder i en tid av ekonomiskt svårmod i det svindyra Irland. Med viss besvikelse ser Boris Ethica Miljö Sveriges placeringar: Ericsson, H&M, TeliaSonera, Nordea, Volvo, SEB, Atlascopco, AstraZeneca och Sandvik.

Nu är det kanske jag som är lite kinkig, men det är ju inte så att man får en aura av fromhet när man läser de där företagsnamnen.
Men Sandvik är väl snällt? Nja, kolla här.
AtlasCopco? Nej just det.
AstraZ då? De gör ju läkemedel, det är ju bra. Men inte riktigt ända fram enligt FN, kolla här.
Dessutom så känner jag stanken från enskilda banken. Och de omnämns i Ghana-skandalen ovan.

Och så här skulle jag kunna hålla på, om jag inte vore så förbaskat hungrig. Och varför skulle jag vilja klaga, fonden har ju gått riktigt bra.



Imorgon kommer den här mannen till mig:


oj då, jag märkar nu en detalj med den bilden som jag inte sett tidigare. Men jag tror inte att han han gör en en så kallad hitlerhälsning, men vem vet? Är KP nazist? En cliffhanger till nästa blogg.

Håltimma deluxe

Galway var fint. Jag såg på rugbyn på en otroligt stor sportpub med flera hundra skrikande människor.
På söndagen besökte vi några öar i Galwaybukten, med tusenåriga fornlämningar och mycket speciellt landskap. Ön vi besökte hade 800 invånare och 6 stycken pubar. Men även en mataffär som sålde tidskrifter. Där gjorde jag veckans upptäckt. Tidningen "Cosmetic Surgery". Vilka operationer har kändisarna gått igenom? Vilka operationer bör du gå igenom? Hur fylliga läppar bör man operera fram?, etc... Givetvis illustrerad med massiva reportage.

Sen dess har Olga varit här. Det var mysigt. Hon hade med sig lite svenska grejer, till exempel snus, saltlakrits och sill. Agnes (lundastudent) anordnade i lördags sverigefest (lugn falken, jag är inte sverigedemokrat än), med bl a köttbullar och semlor som populära ingridienser. Jag hade som personligt uppdrag att försöka få så många icke-svenskar som möjligt att testa snus. Det var var skoj att se folk förundras över denna produkt. Det hela tog sig dock en lite olycklig vändning, eftersom jag blev akut illamående av min andra prilla. Som svensk viking var jag nog den som tålde snuset klart sämst.

Jag tröstar mig med att våren har kommit till Dublin. Blommor här, blommor där och knoppar som brister. Det doftar grill och klippt gräs.

Vad passar då bättre än ett märkligt och långt lov? Jodå, imorgon är min sista vardag på nästan en månad. tre veckors ledighet har utlovats. Jag hade i början på terminen satt upp det då fullt realistiska målet att jag skulle vara väl i fas pluggmässigt vid den här tidpunkten, så att jag skulle kunna slappa på lovet. Men hur gick det? Nåväl, jag behöver inte sitta sysslolös i alla fall. Fyra små essays ska lämnas in i april, och jag ska arbeta med dem. Men K-P kommer hit på onsdag för en veckas rekreation, och då ska jag vara helledig. Samma sak när brorsan kommer. En liten utflykt till Belfast och hajpojken ska också hinnas med.

Några foton från västkusten:

Bacchi-Boris

Gott folk!

För det mesta (?) går Boris omkring på gatorna som en vanlig man, men då och då (alldeles för ofta) byter Boris skepnad och omvandlas till Bacchi-Boris. Det hände till exempel igår och i förrgår. I förrgår var lite speciellt. Vi hamnade, efter att ha bevittnat Barças tragiska förlust, på ett dansgolv i källaren på en pub. Inget unikt med det. Det lite speciella var att DJen, alltså the DJ. Diijäjjen, diskjoeckyn, skivprataren, skivkusken, plattvändaren, var minst 65 år. Han kan nog ha varit över 70 vårar också. Men han spelade inte hamba för det. Faktum är att han spelade rätt hyfsad musik, lite reaggaeton, lite brittpop, rent av lite arctic monkeys om jag inte minns helt fel.

Imorgon smäller det. Då är det dags för den viktiga, omsusade och historiska matchen i six-nations rugby-turnering, Irland-England på Croke Park här i Dublin. Jag har ingen koll på rugby, men tidningarna är fulla med inför-reportage. Måste bjuda på det här citatet från stjärnan O'Callaghan: Rugby is about milling someone or being milled.
Irländaren i gemen (och i Yemen) är aldrig så medvetna om det förtyck som nationen fått genomlida från engelsmännen, som när det vankas idrottsbatalj. Och särskilt inte som de för en gångs skull har chans att slå dem.
Optimismen blandas med en föväntansfull blodsmak. Man satsar sina pengar på att det ska sluta 19-16, för att påminna sig själv om det blodiga påskupproret mot England 1916. Man upprörs över att God Save the Queen ska spelas på nationalarenan för första gången i historien. Man skapar så mycket oro kring matchen, att den kungliga familjen, som hade tänkt att åka över till republiken för att se bataljen från någon vipläktare, tillråds att stanna hemma i Buckingham. Prinsarna sägs ha vidhållit sin önskan att komma längst, men inte ens de vågar nu längre, utan blir kvar i kungariket.
Idiotiskt nog spelas matchen klockan halv sex på en lördageftermiddag. Folk kommer vara berusade och det kommer bli slagsmål. Enligt någon jag pratade om kommer det att handla om "kravaller".
Som en feg hund med svansen mellan benen kommer jag imorgon att överge Dublin. Det är faktiskt synd, jag hade sett fram emot uppståndelsen. Men det passar sällsynt bra att åka på en liten helgtripp, så jag kommer se matchen på någon pub i Galway istället. Men det blir nog en trevlig utflykt. Bland annat ligger Cliffs of Moher (se bild) i närheten.

Jag har nyss skickat ett mejl till UCD Boxing Club om att jag vill gå med. Boris kan bli den nye Rocky. Men vi får se om de svarar, det är inte alla klubbar som är aktiva. Men jag borde ändå ladda med att springa längs med hamnen med en hood-tröja på mig och eye of the tiger i lurarna.


Nästa vecka kommer:




Jag lovar dyrt och heligt att inte varje blogginlägg ska innehålla bilder på Olga :)

Filmfestival och hiking

Gott folk!

Irlands huvudstad är just nu även filmens huvudstad. En ganska så stor filmfestival sätter guldkant på tillvaron den här helgen och fram till nästa söndag. Igår såg jag Days of Glory, en algerisk/fransk film som belönats med oscarsnominering. Den var väldigt bra. Verkligen en film som jag rekommenderar till alla och envar. Därför ska jag inte avslöja handlingen och jag är heller ingen filmrecensent. Däremot var det min första filmfestival någonsin vilket innebar lite variation mot när man annars är på bio.
1) Folk är knäpptysta.
2) Folk applåderar när filmen är slut.
3) Folk stannar kvar och tittar på eftertexterna. Avvikande beteende mot denna nördiga norm bestraffas med onda ögonkast. Självklart vill alla veta vem som är payroll accountant, electrical rigger, stand-ins, second second assistant director [sic!] och så vidare och så vidare i en mindre evighet. Annars är man ju ingen riktig cineast.
I övrigt gjorde jag mitt bästa för att se ut som en riktig filmnörd, jag hade både basker/gubbkeps samt kavaj på mig. Biografen var troligen den bästa jag varit på någon gång, otroligt stor böjd duk och väldigt brant salong.



Idag har jag varit ute och rört på mig lite, med UCD hiking society, vi åkte ner till Wicklow mountains, ca en timme söder om Dublin. Här fanns också nördar. Många färska euro-lakan har gått åt till att finansiera den utrustningen. Jag fnyste lite åt dom när dom snörade på sig sina exklusiva vandringskängor och tänkte att mina jympaskor har minsann dugt fint på inkaleden, det vore väl fanken om dom inte skulle klara av lite irländska kullar också?!
Och de första timmarna gick väldigt bra, det var torrt, soligt, varmt, vindstilla och fantastiska vyer. Jag blev förvånad över att det fanns sådan natur, vildhet och storslagna berg så nära Dublin. Sen kom vi upp i molnen och in i nåt sorts träsk och det var blött, blåsigt, vått, kallt, fuktigt, molnigt och jävligt. Mina fötter var som isbitar. Jag hade kunnat döda för ett par trekker deluxe 3000 all-resisting super boots. Efter fem timmar var vi framme vid puben. Naturligtvis är det inte aktuellt för riktiga hikers att sitta inne i den mysiga varma puben, och dricka ett par pints. å nej. Vi ska såklart sitta ute på en skitful, kall och blåsig veranda och dricka ett par pints. Mina fötter var som, ja just det.

Jag var inne på toa på puben och hade just uträttat mitt ärende vid pissoaren och går följdaktligen och tvättar händerna. En gubbe, min granne vid pissoaren, kommer fram och väser: what the fuck d'you wash your hands for? what d'you do back there, wanked? varpå han går ut. Jag har noterat att nästan ingen, varken gammal eller ung, tvättar händerna vid såna tillfällen. Välkommen till Irland, gott folk!

Jag fascineras annars av de fantastiska pubnamnen man har här. Några som ploppar fram ur minnet just nu: the Wicked Wolf, the Hairy Lemon, the Bleeding Horse, the Wishing Well.

Mörker, Prestuplenije i nakzanije

Idag har den lilla kuben som jag kallar mitt rum straffat mig för att jag varit otrogen mot den. Jag börjar med straffet, och återkommer till brottet. Kuben har försatt mig i ett halvblint tillstånd. Lampan i taket har slocknat. Det är mörkt. Jättemörkt. Becksvart nästan. Sänglampan försöker, men förmår inte lysa upp så värst mycket. Det är ju egentligen bara att byta glödlampa. Till och med Boris borde klara av en så enkel sak.
Men jag har fysikens lagar emot mig. Lampan hänger i en sladd som är cirka en meter lång. Det innebär att lampan sitter väldigt många meter upp i luften, minst fyra. Det blir en del luft ner till Boris det.
Hoppas BBC gör en grej på det här...

Nu till brottet. Boris flickvän Olga har varit och hälsat på. Det innebar indisk restaurang, födelsedagsfest (inte min, Kate's), italiensk restaurang, strosande i småbåtshamnen, foton på oss själva, fågelkvitter och a-dur. Men framförallt en present till mig, nämligen en natt på ett hotell. Här tror jag att skon klämmer för min lilla kub. Det var det dock värt. Lyx.

Irländare behöver inte så mycket för att få en ursäkt att bli galet berusade. I morgon på alla hjärtans dag (eller som Crollan vill ha det till, landslagsläkare Anders Valentins dag), kommer den ena av de tre studentpubarna på campus att ha öppet två timmar längre. En irländsk bekant (kors i taket) berättade för mig att detta endast hände tre gånger förra året. Alla tre gångerna blev det kaos, sjuklig trängsel (tänk indiska tåg eller derbyt Tomtens IF-Valtorp), folk som krälar på golvet och spyor. Allt detta för ett par timmars skull. Om tid är pengar på andra ställen är det mest en promillehalt här tror jag.

Phantom 105.2. The reason you have a radio. På denna förträffliga station fick jag först höra talas om att en sverige-festival är under uppsegling. The Absolut Swedish Festival. Verkar vara nåt skumt samarbete mellan Vin&Sprit och exportrådet. Det är då som den svenska fronten i konst, film och musik ska lansereras. Svensk musik är rätt uppskattad verkar det som. Svensk indie. Swindie. Moneybrother kommer i alla fall. Jag ska stå längst fram och kräva att han sjunger sina svenska låtar.